Jag är John

Nedstämd är rätt ord. Det är precis vad jag blir när jag träffar på ett ansikte som jag inte sett eller pratat med på evigheter, såhär i slutet av sommaren så kommer frågan som numera gör mig nedstämd. Efter en ett tafatt hej, ett handlslag, en kram eller ibland till och med en puss på kinden så kommer den självklara frågan "jaha, vad har du gjort i sommar då? jag har inte sett skymten av dig", eller ja, något i den stilen. Varje gång så blir jag aningen stum, tiden stannar. Precis som den brukar när det krävs ett svar som måste tänkas igenom, som måste formuleras och sammanfattas. Jag har nämligen en tendens att prata bort både mina egna och lyssnarens såväl öron som intresse. Tiden stannar, jag rör mig i ett enormt tomrum. Ett rum där det inte ska inte vara tomt, det ska här finnas massor näst intill oändligt med roliga och spännande minnen att plocka av och sedan förtälja. Men jag blir inte längre förvånad, inte ett dugg. Över att det är tomt på något värt att berätta. För frågan om vad jag sysselsatt mig med sommaren tjugohundranio har jag så många gånger fått, och i detta tomrum har jag allt för många gånger vistats.