Jag är John

Mina läsare ökar likt min nervositet. Nej, inte riktigt lika mycket. Mina läsare ökar minimalt men min nervositet blir allt mer omfattande. Nervös över att jag är inne på fel spår gällande arbete, boende och umgänge. Vill jag verkligen sälja skor i ett köpcentrum då jag egentligen inte alls tycker om att vistas i köpcentrum. Bo i en stad (läs håla) som jag tycker mindre och mindre om för varje måndag som går. Umgås med fel personer respektive rätt i fel tid i mitt liv. Som vanligt så vet jag ingenting. Det gör jag väldigt sällan, nästan aldrig.
En god vän som jag träffar alldeles för sällan, på grund av en väldig massa landmassa mellan oss, sa att jag borde rycka upp mig. Sluta skriva massa strunt och bete mig som om jag vore olycklig då jag egentligen har så himla mycket som andra inte har. Det är ord som värmde, de värmer än. Ord som får ovanämnda tankar att gå upp i rök. På tal om rök så har tjugohundranio nästan fått mig att börja röka på riktigt, det är jävligt onödigt, jag går ju trots allt i mina föräldrars trygga fotspår så. Men nog om det. Tjugohundranio fick mig att bli mörk inombords. Gav mig ögon som tittar snett på oskyldiga människor och ett hjärnverk som endast målar upp de värsta tänkbara scenarion av precis allt. Men jag har mina skäl och om jag ändå kunde skulle jag kasta dem alla i elden, men jag är inte människa nog att elda upp familj, vänner och ögonblick. Precis som jag inte är människa nog att knyta mina nävar och låta huvuden rulla. Om det är något jag är människa nog till så är det att tänka saker och ting, men tankar skadar ingen. Ingen förutom mig själv.
Med andra ord så var året som nu går mot sitt slut överlag inte mitt år. Jag skulle hemskt gärna vilja träffa den som helhjärtat kan säga att året var hans eller hennes. Låta denne berätta hemligheten till ett år utan skit i såväl själen som under naglarna.

Om jag skulle rycka upp mig och ta till mig fina ord så skulle jag säga min spegelbild följande; först och främst så finns det ingen som har ett år utan dystra fläckar. Inte heller är det alla som bor i en skitsnygg lägenhet så centralt som det möjligt går i det samhälle där du till stor del har växt upp. Du har nästan tre olika jobb, de flesta du känner har inte ens ett. Din familj är fantastisk. Du har för tillfället vänner du med största säkerhet kommer att ha kontakt med för resten av ditt liv och personen du för ett par timmar sedan kysste smakade inte bara godis utan är en fantastisk människa som du inte vill vara utan.

Jag väljer att rycka upp mig. På en gång...
... trots svaga armar så dinglar jag just nu med fötterna ovanför marken och välkomnar tjugohundratio med stor förväntan.