Jag är John

Jag stötte på en filur här om kvällen vars nuna jag inte ser så ofta som jag skulle vilja numera. Den här människan var arg på mig. På riktigt. Hon ansåg att jag till en viss grad förstörde hennes surfande genom att inte blogga som jag gjorde förut. Jag förstod inte alls vad hon menade. Kom igen liksom. Liten blogg med standardmall, knappt hundrafemtio läsare, stavfel och särskrivningar så det står härliga till. Men tydligen gjorde jag något fel, utöver det ovannämnda. Felet enligt henne var att texterna numera är opersonliga och lite för glada för att vara "mig". Det tåls att fundera på vad hon egentligen menade... det hela kan ju mycket möjligt ligga i att vi alla är lite mörka numera. Jag är nog inte ensam om att föredra de dystra tonerna och tycka att sorgliga slut är bäst trots att tårar faller. Sen är det ju faktiskt vetenskapligt bevisat (har jag för mig) att människan överlag har lättare för att snappa upp negativa saker. För att inte tala om att alla våra nyheter är proppade med hemskheter. Vad gäller mig och denna blogg så är det så enkelt att jag har väldigt mycket tråkigt att tänka på, både i nuläget och på sikt, men jag anser ingen av er snokare vara värdiga att ta del av dessa hemligheter. Samtidigt att det inte är rolig läsning, eller intressant för den delen. Det kanske är fin läsning, fina poänger och välskrivna rader - men långt ifrån roligt och bra på ett bra sätt. Varken för mig eller för dig.

(Låten ovan har inget med inlägget att göra alls faktiskt. Bara en förjävla bra låt som jag och min vän Olli sjöng oss hesa på inatt)