Jag är John

Helgen har satt satt spår i mig. Djupa spår, på något sätt. Jag är konstig. Eller nåt. Efter allt. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. Är det något jag är så är jag trött på att skriva skit som detta, massa oförståeligt dravel som inte leder någonstans alls egentligen. Jag är trött på att skriva "jag", varför vet jag inte. Jag är trött på att hoppas, på att gnälla, tjafsa, bråka, misstro och vara vaken av orolighet. Jag är trött på att gå runt och tro att jag blåst upp något egentligen oskyldigt alldeles för stort. Fast med tanke på historik och magkänsla så känns det mer rätt än något annat att blåsa upp det. Jag blåser tills mitt ansikte blir blått, blåser upp det för att jag vill att det ska märkas - och kännas. För det känns för mig, och det ska inte bara kännas för mig. Jag är trött på att känna såhär. Trött på att inte veta vad jag känner. Men mest av allt är jag trött på att vara trött. Spår av för lite sömn slår nästan lika hårt som spår av att bli behandlad som luft.

Jag är inte vilken luft som helst. Kom ihåg det.