Jag är John

 

 

Jag är en person som väldigt ofta tar i lite för mycket. Samtidigt som jag allt för sällan tar i alldels för lite. Det där lät skumt, jag vet. But hear me out. Faktum är att det finns en rad bedrifter där jag tagit med all kraft och sedan har det inte blivit något bra av det ändå. Eller att det inte blivit uppskattat, på olika sätt. Inte uppskattat på så sätt som att jag inte får samma respons som jag förväntar eller önskar.
Ikväll tog jag i lite för mycket, vilket mina fötter, vader och kanske hela min kropp kommer få lida av imorgon och resten av helgen. Jag och min vapenbroder Niklas fick för oss att rymma till Storviks skogar och springa över 7 km i totalt mörker. Han i sina nya jävligt coola springskor (med inbnyggt stegräknar-chip, typ) från NIKE. Jag i hans andra par skor, som var minst en storlek för små. Mina tår är nog den del av kroppen som tagit mest stryk. Dock var det förbaskat skönt att springa. Vi sa inte så mycket, vi sprang i tystnad och helt i tankar på annat.
Tankar på människor jag tog i lite för mycket med. Eller tog i för lite med. Människor jag spenderade alldeles för lite känslor och tid på. Människor jag spenderade alldeles för mycket av både och på. Det här med att springa är inte dumt alls.

Jag tror även att jag tagit i lite för mycket med mitt skrivande här. Det hela känns så opersonligt och fruktansvärt ointressant. Vi får se vad det blir av det här.