Jag är John

Många är vi som gör vårt yttersta att följa alla de trender som kommer och går. Det är långt ifrån en nyhet att vi näst intill styrs likt robotar av all media numera. Det finns trender i så mycket; mat, inredning, motor, kläder och frisyrer. De nämnda är bara ett fåtal av alla kategorier vi finner lycka i att vara trendig. Jag tycker själv att "trendigt" är så tråkigt att säga, så jag säger "fashion". Ex. "den där frillan är fan fashion" (så låter jag även lite larvig när jag säger det, typ som en Gävlebo som är en sk. wannabe sthlm:are) Ta mig inte på allvar. Jag är inte seriös, jag säger inte fashion. Bara ibland. På skämt liksom. Hur som helst. Nog struntprat, lite allvar.
Förutom rejäla boots och glasögon med fönsterglas så är det jävligt fashion att att vara deprimerad. Alla är nere, nästan. Förutom de där glada lantisarna som besöker lilla Sandviken och  ler som aldrig förr över att hittat strumpor på TEAM SPORTIA. De är glada. Till skillnad mot oss sk. fashion-people, vi är så depp att det nästan är synd om oss. Bara nästan. Jag tror inte det finns något snyggare och mer fashion än bloggar fyllda av svartvita bilder och tunga rubriker. I inläggen ser jag helst sorgsna låttexter eller dikter som alla pekar mot självmord grundat på självömkan. Jag och Sofie Fahrman sitter och ryser i kör med våra Chai-lattes. Det är fashion att vara depp. Det känns skönt att det är enkelt att hänga med om man bara är nere i sig själv och i sina tankar. För det finns nog inget enklare.

Ta mig inte helt på allvar, gör aldrig det. Bara lite. Jag har inget emot lantisars leenden och inte heller något emot sportbutiker. Jag vill bara säga att det är skönt att jag är "fashion" jag med. Jävligt skönt.