Jag är John

Varför trivs jag så bra i detta tillstånd? Det är näst intill läskigt. Hur jag väljer att stanna hemma en hel lördagskväll i ensamhet utan någon riktig anledning. Tröstätandes en pizza och alldeles för mycket annat sött. Jag ser mig som Kikki Danielsson med falukorven; min karriär är över sedan länge, dagens ungdomar vet inte ens vem jag är och det enda sättet jag hörs och syns på är genom att gå upp i vikt och hålla upp en kil pizza framför kamera på Hänt-Extra.
Nej, nu svamlar jag. Min karriär är långt ifrån över, den har inte ens börjat. Inte heller tröstäter jag pizza. Jag äter pizza för överlevnad. Sen om det är för att överleva självömkan så är det i alla fall för en viktig sak - jag vill ju inte dö, än. Jag vill ju inte ömka ihjäl mig, än. Till skillnad mot igår natt, då natten bestod av för långa sms som aldrig vart besvarade, samtal om ignorerades - då ville jag bara försvinna, dö i förtid och bara slippa allt för en stund. Igår natt sov jag inte en blund. Igår natt låg jag vaken till klockan ringde. Vaken i rädlsa och smärta. Smärta i ögon, efter tvingat dessa att vara öppna, och i kropp. Trötthet gör faktiskt på riktigt ont om ni inte visste det. Den tog nästan kål på mig, nästan. Igår natt låg jag vaken i hysterisk förväntan på att min mobil skulle göra ett ljud ifrån sig - helt i onödan - det enda ljud min förväntan fick till sitt bistra nöje var alarmet. Detta jävulska ljud som var dag annars får iväg mig till en ny dag full av möjligheter. Idag gick jag till jobbet i besvikelse. Trött och bräcklig som få - och framför allt helt oförmögen att le.