Jag är John

Jag fick ett grymt efterlängtat meddelande idag. Det har varit som att vänta på julafton, själva väntan alltså. Meddelandet i sig har absolut ingenting med julen att göra. Till skillnad mot julen som, för mig, står för allt som är varmt, mysigt och bra så står det där meddelandet för så mycket dåligt. Samtidigt som jag tycker som jag gör så är jag konstigt nog sprudlande glad, på ett sätt som skrämmer mig, över att du hört av dig. Nu återstår bara den stora frågan hur jag ska svara. Vilket av alla de hundra sätt jag vill skriva hemska ord som sårar dig. Vilket av alla de hundra sätt jag vill skriva snälla och förlåtande ord som värmer dig. För jag är säker på att du kommer behöva det.
Samtidigt som det finns ett ultimat sätt. Bara ett. Att inte svara alls.