Jag är John

"Jag får liksom ingen ordnig på mitt liv" - Lars Winnerbäck.

En man som så många älskar, för sin personlighet, musik och texter. Kanske mest för vad han förmedlar i sina texter. En man som jag önskade att jag älskade, uppskattade, mer än vad jag gör. Det hade då känts bättre att döpa inlägget efter en av hans låttitlar, helt klart. Men titeln har inget med Winnerbäck att göra. Jag väljer den för att jag tycker om den. Har läst och hört orden så många gånger på annat håll. Faktiskt lyssnat på låten ett par gånger med, men inte riktigt fastnat för den. Det jag fastnar för är att den passar mig utomordentligt bra. Ser mig själv i orden. Har under en längre tid fattat tycke för titeln så pass mycket att jag vill yttra den, mest hela tiden. Skrika den. Viska den. Mima den. Skriva den. Klottra ner den på sätet framför mig på bussen. Skriva den med tårna i skorna när jag är frusen. Måla den på min halvt-målade vägg i köket.
All denna beundran samtidigt som jag hatar den. Jag vill bara kliva bussen. Gå barfota i snön. Bryta penseln. Aldrig mer höra Winnerbäcks toner. Jag vill bara få ordning på mitt liv. Jag vill. Jag vill. Jag vill.