Jag är John

Vi sa så. Vi kysstes. Som jag kommer sakna de läpparna. Jag vill bara minnas det som det sista vi sa till varandra för jag vill aldrig mer prata med dig. Aldrig. Aldrig. Aldrig. Jag vill inte minnas något. Inte ett dugg. Egentligen, på allvar, så är det inte så mycket att minnas. Egentligen.
Men, alltid dessa men, så hade det kunnat vara något att minnas. Jag tror det. Jag vill tro det samtidigt som jag absolut inte vill. Inte alls vill jag. Jag vill ingenting. Jag vet ingenting. Det gör bara jävligt ont. Det gör ont att jag för en gångs skull, för första gången på evigheter, låter någon komma nära. Låter någon röra mig. Känna mig. Det gör ont. Jävligt ont. Arg. Ledsen. Jag är arg, ledsen och glad. Glad över att se vem du verkligen är. Glad är fel ord. Helt åt helvete fel ord. Stryk det. Hoppa raderna ovan. Läs ledsen, eller besviken - rätt ord. Helt rätt ord. Besviken. Aldrig är inte heller rätt. Dessa rader är lika fulla av fel som du är rätt.

Sorgliga toner har aldrig passat så bra som nu. The Fray sviker aldrig. Den här låten har inget alls med det här inlägget att göra. Inte alls. Fast ändå. Kanske lite. Egentligen inte. Inte alls. Nej. Ja. Kanske. Jag vet inte. Jag vet ingenting.