Jag är John

Jag och min syster misslyckades helt med att sola solarium ikväll. Det var stängt. De jävlarna stängde klockan tio. Vilket jag borde veta eftersom jag larvigt nog ser mig som en stammis på stället.
På vägen dit så smög sig något på mig. Det tog mig en hel resa till den låsta dörren och hem igen för att inse att det var självaste hösten. Den allra bittraste av årstider. Löv föll försiktigt i min ögonvrå, för att inte göra mig misstänksam. Kylan bet så varsamt det bara går i händer och kinder. Det var inte förens jag lade märke till den vita rök som min syster bolmade ur sig när hon talade. Då slog det mig, jag är fortfarande öm och förvånad. Jag tar så sällan emot slag oxh ett slag av en hel årstid är inte en lite smocka. Dock slog jag inte tillbaka. Som alltid. Istället spottade jag och fräste lite, svor och blängde irreterat omkring mig. Allt jag såg gick i nyansen brunt, hösten var här med nävarna i luften. Sommaren utslagen ur ringen och dess vinnare är stolt och är beredd att behålla pokalen i många veckor. Med raska steg, lite ett tåg med all rök efter oss, gick vi hem. Osolade och nedslagna.

Jag vill minnas att jag så ofta sagt att hösten är min årstid. Så . Kanske har den varit det. Men inte längre. Nu är jag precis lika bitter på den som alla medelålders, främst, kvinnor. Så jag ser det på följande sätt; antingen är det min kvinnliga sida som blottar sig med bravur eller så har jag växt betydligt på senaste tiden.

Godnatt.