Jag är John

Kunder är en väldigt speciell form av människor. För mig är de alla lika till sinne, kropp och figur tills de öppnar munnen. Eller tills de nickar, ler, elller bara går förbi. Många, inte alla, är helt underbara människor från topp till tå. Andra är jävulen i en alldaglig människas skepnad. Min personliga favoritkund är förstås alla som är lika artiga tillbaka som de blir bemötta. Samt de som handlar för alldeles för mycket pengar (skämt osido). Favoriten är äldre herrar och damer, för dessa uppskattar hjälpen de får på ett underbart sätt. Det gör hela min dag om jag fått tagit fram ett par riktigt snygga dress-skor till en herre med gråa hår, som jag efter betalning får ta i handen.

Idag kommer en helt underbar tant in. Det är lungt i butiken, det finns tid att verkligen lägga ner kärlek i säljandet. Vi har en bra konversation hela tiden. Det är en fröjd att se hennes trötta ögon stråla glädje när hon fått hjälp att hitta ett par stövlar som hon är nöjd med. Under en knappt halvtimme har jag byggt en relation med denna kvinna, jag är som en god vän till familjen och jag är säker på att hon kommer berätta för sin familj och vänninor att Scorett i Valbo är bra. Riktigt bra. Hon avslutar berömmet till sina nära med att säg att de ska fråga efter den unga blonda killen, sen pekar hon på sina stövlar och ser belåten ut.
Tyvärr så var det inte såhär underbart den här gången. Inte när vi väl kommer till kassan. Då hon bestämmer sig för att köpa två par av samma stövel. Det låter ju helt fantastiskt eller hur? Men vänta. Läs vidare.
Stövlarna hon vill ha är ett par från Replay och kostar 1699 kr (nedsänkta från 2000 kr pga kampanj). Hon frågar då lite skämtsamt om hon får rabatt. Detta är alltså helt fantastiska stövlar i både utseende och kvalité. Stövlar som vi enkelt säljer till någon annan kund. Jag upptäcker plötsligt att det hela inte är så skämtsamt längre, min älskade tant framför mig är gravallvarlig. Jag förklarar så snällt att det inte är möjligt, drar den vanliga repliken "min chef kommer strypa mig" och skrattar nervöst. Det glada hon tidigare strålat försvann på ett knäpp. Hon säger då lite bryskt att köpet då inte blir av. Mumlar något i stil med "dålig service" och lämnar butiken.

Mitt hjärta blöder. Jag är för mjuk för sånt här. Speciellt när samma kvinna kommer in alldeles innan stängning och frågar om jag ångrat mig. Vilket jag nästan har. Väldigt nära. Men nej. Mitt nekande får henne att säga adjö med kylig stämma. En stämma som, utan ord, sa att hon aldrig skulle komma in hos oss igen.