Jag är John

Jag kan inte sluta nämna vart min kropp och sinne befinner sig. I skogen. Det finns något lustigt över att svara på ett sms "jag är i skogen, väntar på mat". Det får mig att tro att mottagaren får undra lite över om jag på riktigt är i skogen bland mossa och kottar. Eller om jag helt enkelt bara är hemma hos min mamma. Hur som helst. Mitt i natten, i skogen, så kan man antingen sova. Slummra ack så skönt till tystnaden och inte till stadens buller och stök. Eller så sitter man och stirrar helt meningslöst i en ljus datorskärm. På en datorskärm kanske är korrekt svenska.
Mina ögon svider, rummet är alldeles för mörkt och skärmen för ljus. Mina öron värker, inte för hög musik utan för tighta lurar. Hörurlarna sitter åt för hårt på mitt huvud, om ni förstår. Det gör ont, men musiken är viktig. Hemskt viktig. I nuläget spelar jag Coldplay. Mycket möjligt världens bästa band.

Jag sitter vid min systers dator och har hemskt svårt för att pricka rätt tangent, det irreterar mig. Vill inte ha några hinder när jag öser ur ord från känslobanken. När jag skriver rader som är värda en bättre plats, ord som bör läsas av fler människor. Kanske skulle de göra sig bra på papper. Vad vet jag. Bokstäverna kommer fel mest hela tiden, börjar tro att de flyttar på sig i mörkret bara för att reta mig. De får retas hur mycket de vill, jag ska bemästra dem likt jag bemästrar mitt gammelmodiga tangenbord hemma i lägenheten. 

Nu har jag kommit långt ner i min systers spellistor, alla glada radiohitar har avlägsnat sig. Det är de tunga registren som skräller ut sina toner. Det är sorgsna toner. De är de bästa, enligt mig. Inte för att jag är sådär hemskt deppig. Jag är en grubblare och ikväll så passar det bra att grubbla. Jag grubblar över en kär vän som jag inte pratar så mycket med längre. Det gör mig ledsen. På riktigt ledsen. Inte så att jag gråter, men det känns vemodigt och saknade är stor. Det är de allra dystraste av Coldplay-spår som får mig att vara brutalt ärlig. Tror även att natten, tröttheten och den omtalade tystnaden alla har ett finger med i denna ärlighet.


Det är inlägg som dessa som får mig att sluta blogga. Jag skäms över att skriva så långt, så tråkigt och så dystert. När jag egentligen inte är särskilt dyster. Musiken brer på det hela. Nu är det dags att byta till gladare toner innan jag beger mig till sängs. Godnatt.