Jag är John

Precis vad jag är dagar som denna. Då jag öppnar butiken. Det är mitt, ingen annans, ansvar att Scorett i Valbo öppnas i tid. Jag ställer två klockor. Vaknar till och från. Vrider och vänder på mig. Har mardrömmar om att jag vaknar svettig och ser att klockan slagit över öppning. Om det skulle gå så illa så skulle jag dö. Upphöra leva. Strypas av panik eller mina egna händer. Ärligt så har jag sovit skit i natt. Nojjig för jobbet. Vilket troligt inte kommer synas på själva jobbet. Men på vägen dit, vägen hem och framför allt när jag sitter i hallen och knyter upp skorna. Då kommer släggan och den kommer som varje helgdag, slå mig genom väggen. Vit av gips går jag och lägger mig. Det är var jag längtar till, att få sova. Snarka utan att behöva ställa två klockor. Inte behöva vara detta nervrak. Men jag är ju det av en anledning. En hemskt tråkig sådan. För jag har dött. Min hals är fortfarande öm sen händers hårda tag.