Jag är John

Det är alldeles ljuvligt att sitta ned med en kaffe i handen efter en dags slit. Det gör jag nästan varje dag, ibland hoppar jag kaffet, men just att få sitta ner i lugn och ro. Varva ner. Gärna med en bok i handen. Då känner jag mig som tjuren Ferdinand. Likt han luktar på sina blommor under sin korkek sitter jag och bara försvinner i min bok för en stund. Det är precis vad som behövs efter runt åtta timmar hundra procentigt servande av människor. Eller människor vore att ta i - kunder är vad de är, mänskliga är de sällan. Så jag slår mig ner, nästan alltid, utanför köpcentrumet på en avskild bänk och stänger in mig i min bubbla. Bara min.

Dock är bubblor sköra. De är hemskt ömtåliga och går lätt sönder. Ännu lättare sönder när till exempel en berusad man kommer fram och likt en atombomd spränger bort mitt sköra skydd. Det kom ingen smäll. Inte ens en knall. Men jag hade ändå inte hört det för mannen framför mig spottar och fräser så högt att varenda människa utanför köpcentrumet vrider sina huvuden mot oss. Inte nog med att denna misslyckade man förstör min sköna avkoppling så får jag en avhyvling för att jag "sitter störigt". Jag finner detta lustigt. Lite grann i alla fall. Men självklart blir jag även rasande, jag kokar av ilksa. Ilska som kunde slitigt honom i stycke. Ilska i verbal form som skulle fått mannen framför mig att springa för livet. Men jag är för godhjärtad. På tok för vänlig. Fylld med respekt och framför allt ömkan vad gäller mannen framför mig. Så godhjärtad att jag redan ångrar djupt att jag beskrev honom som misslyckad några rader ovan.