Jag är John

Det är med kniven mot strupen jag skriver de rader som följer.

Angelica skriker, bråkar, bankar, pruttar, hoppar, stampar, gastar, stirrar argt, slåss, gapar, fiser, hugger, petar och morrar åt mig... och snart kör hon väl även över mig för att jag inte längre skriver här. Anledningen att ingen text här uppkommit på så länge är enkel - skrivtorka. Eller egentligen tänktorka. Snustorrt i tankebanken. Inte kommit på något vettigt alls att dela med mig av på sistonde, känns hemskt onödigt att skriva en massa strunt eller att berätta precis vad jag ska, gör eller har gjort dag för dag för den delen. Mina dagar är sig lika. Ena dagen känner jag mig för stor för Sverige samtidigt som nästa dag får Sandviken att kännas skrämmande stort.

De dagar jag är jätte trampar jag på så många oskylda människor för hur de rör, för och klär sig. Äter upp alla de kunder som bråkar med mig eller inte väljer att köpa den där extra skokrämen. Världen känns liten och stegen världen runt blir få... allt ligger för mina jättelika fötter och absolut ingenting är omöjligt. Det hela är en sjuk och kluven känsla som får mig i mångas ögon framstå som en idiot. I andras en hjälte och i mina egna uppblåst.
Next day - dinglar mina små fötter på trappavsatsen till port nummer fjorton på Köpmangatan. Den eviga väntan på att någon stor och stark nog skall kliva in så att jag kan slinka med. Den långa vägen hem har varit lika jobbig som timmarna jag arbetat. Sekunder och minuter som stått stilla till och från. Skor alldeles för tunga och sulor som varit omöjliga för en så liten person som mig att demostrera för den gastande kunden. Det är när allt känns såhär smått jag bara vill ramla ner från trottoarkanten och drunkna i de blöta löven som det vintriga slasket lämnat efter sig.

Som tur är så är jag nästan alltid mitt imellan stor och liten. Nästan alla dagar är jag bara John. Vilket i mina egna ögon duger alldeles utmärkt.