Jag är John

Det känns som att det kan komma att bli en väldig massa avsked nu till hösten och till våren. Det känns skit. Det känns fantastiskt. Ena stunden är jag inte ett dugg lycklig över mina medmänniskors lycka, att de tar tjuren vid hornen och följer sin livsplan. Blir arg och ledsen över att de lämnar mig kvar, ensam och sällskapssjuk. Solo i kön på HEMMAKVÄLL såväl som i baren, i bilen hem från jobbet eller en fika på stan. Vill att vi alla kan vara tillsammans, hela tiden och för alltid... samtidigt som jag är något helt fruktansvärt stolt över er alla som far iväg på äventyr i form av studier, arbete eller kärlek.