Jag är John

Jag har gått och blivit ordentligt blödig. Kanske är det all snö och tö, kanske är de där extra nollorna på mitt konto som fattas. Vad vet jag. Alldeles för vänlig, kärlek för småkakor och ett snällt lent stubb - det är mig upp i armhålorna nuförtiden. Tidigare idag var gråten inte långt borta, med våta ögon och darrig stämma tittade jag på senaste avsnittet av One Tree Hill. Förbaskat bra var det, det är det alltid. Konstigt nog är det alltid lika extra bra när det är sorligt, därav en nära brist till hulkningar.
Jag ser mig själv som en upptagen ung man i sina bästa år. Egentligen inte så pass upptagen som jag gärna säger mig vara. Jobbet är på papper knappt halvtid och dagarna som skoförsäljare må vara många men inte allt för långa. Det finns minst sagt tid för andra aktiviteter, det gäller att ta sig tid. Trots kort på bordet så håller jag mig till osanning. Jag är numera så upptagen med att förbättra människors liv genom att pryda deras fötter eller att kramas med Angelica att jag inte har tid att med så mycket annat (fast jag egenligen borde ha/ta). Det hela leder till att jag inte tillbringar varken en kopp kaffe, en cigg eller ett par ord över telefon med ansikten jag tycker så hemskt mycket om. Som i sin tur leder till att jag bara vill alla väl. Jag vill helt plötsligt alla jag känner väl. Det vill vi väl alla, men jag är så snäll på äldre dagar att jag inte kan låta bli att skriva, säga eller tänka "ta hand om dig", "hälsa hem" eller "vad du var fin idag". I veckan kommer husets vaktmästare hit för att laga min dusch, jag vet inte om jag vågar vara närvarande. Kanske kramar om honom när han kommer och när han går och ber honom gå försiktigt i trappan. Det vore rätt skumt och framför allt en onödig risk. Det hela skulle vara mysigt men samtidigt en lek med risken att min dusch aldrig kommer bli lagad igen.