Jag är John

Imorgon är det seriöst snack som gäller på Scorett, dags för utvecklingssamtal. Med andra ord dags för en timmes prat om en tid som varat från juni tjugohundranio till idag samt mer ord om hur jag ser på tiden till nästa vår, då jag tar mitt pick och pack och lämnar landets bästa skokedja. Lämnar skor, skovård och underbar personal bakom mig för något sjukt coolt, glassigt, välbetalt, nytt jobb. Vad jag vill säga om tiden som varit är en väldig massa... timmen som är utsatt är säkerligen inte nog. Absolut inte för vad jag har att säga om tiden som komma skall. Jag är nervös, pirrig och alldeles nojjig att jag kommer glömma bort allt viktigt som finns att säga. Det hela kan sluta i katastrof, kaffe på chefens nya byxor, svammel och mummel etc. Det ostabila sinnestillståndet jag befinner mig just nu såhär på kvällskvisten är skrämmande likt hur det kändes minuterna innan jag mötte upp min pappa och klev in hand i hand på lärarnas kontor för att "utvecklas". Min chef må vara näst intill lika trevlig som mina lärare var, ändå så är jag nervös. Kommer min chef undra varför det fattas en toalettrulle i städskåpet? Kommer han säga att jag är slarvig och saknar den ustrålning butiken behöver? Så många frågor. Så få timmar, tills jag kommer sitta där och svettas. Dock kan jag vara lugn när det gäller utstrålning och toapapper - för fy fan vad jag är bra på det jag gör.
Sen om jag är trött vissa dagar så är anledningen nästan alltid för sena nätter och för mycket datorsittande. Det är ju inte heller helt omöjligt att jag vissa nätter sitter vid datorn och bloggar med en öl i handen och en flaska vin i blodet (minus dator, blogg och flaska i blodet).
Det är hög tid att sova, för min egen, mina nervers och för min chefs nya byxor.