Jag är John

Ikväll eldar vi brasa hemma hos Daniel Vigh. Till vin, brie och kex spelar vi sällskapsspel. Inte tvärtom. Till vinet... håller tummarna för att vi håller lite på kranen ikväll!

Denna vecka har varit riktigt blöt so far, självklart pekar jag inte ut regnet och åskan som bovar. De riktiga rackarna är billigt bubbel, för många rundor kalla och alldeles för lite tid mellan tal och diverse toast. I onsdags firade vi Alex som fyllde tjugo. I present fick han kärlek, tänger, Wii-tillbehör och en klocka. Det är han värd, kunde jag så skulle jag själv ge allt gånger tusen. Fast, killen må ha armar, men tusen klockor är lite mycket. Till och med för världens bästa kille!

Egentligen är det fel att uppmuntra till något muntert just denna vecka. Min gode vän Olli gick och blev en riktig man och flyttade till Boden av alla hårda platser i vårt land. Riktigt stora kliv som lämnar tomma fotspår i mitt hjärta. Innan mannen i fråga ens burit en sin första kartong saknar jag min arma finne.

Jag försöker intala mig det. Försöker att intala mig att denna sista vecka av ledighet ska bli något alldeles extra, med mina alldeles extra speciella vänner omkring mig. Lön i fickan. Uppehåll i regnrusket. Slutet på en månad proppad med bra biopremiärer. Det är riktigt bra uppbäddat för något grymt. Håller tummarna och försöker intala mig själv att det inte är fel att sätta upp dessa tagar på den högsta pedistal vår värld har skådat...

Min gode vän Olli är inte bara snygg, snäll och händig - han är även slug. I honom bor en massa rackartyg som ibland måste få utlopp. Här om dagen, närmare bestämt den 26:e, fick han för sig att våldta mig på min absoluta favorit-sida facebook. När jag lagt ifrån mig telefonen, med sidan uppe, tog han chansen att fixa och trixas lite på min profil, bland annat så ändrade han mitt födelsedatum. Så med andra ord så ordnade denna finurliga herre att jag fick bli firad två gånger i år. I alla fall på facebook. Tack mannen!

Idag korkade jag upp vid klockan tre på eftermiddagen. Jag var på fullaste allvar berusad när jag beställde mat på Jensas Pizzeria i Sandviken, då var klockan inte ens fyra. Det är något jag skäms för. Känner mig hemsk då jag beställer mat av den otroligt söta tjejen i kassan och luktar som en alkis. Det känns skit rent ut sagt, jag menar - sist jag pratade med henne försökte jag köpa restaurangens frysbox, det är ju som serverat för en dejt över en kopp kaffe, eller? Nu är den lilla skvätten koffein kastad till duvorna, precis som det härliga samtalet vi aldrig haft (eller kommer att ha)... det har varit en lång dag. Det har varit en berusad dag. Det har varit en dag utan ände, knappt. Men nu är slutet här. Jag har hunnit umgåtts med coola människor, massor av vin och firat Kärstin som fyllt hela tjugo år. Jag är nöjd.

Det är lite lusigt att en del takter från de tidiga åren av mitt liv fortfarande biter sig fast, så pass att jag får djupa tandavtryck längst hela kroppen. Som att varje kväll känna suget av en nattmacka och mjölk. Helst Skogaholms sockriga limpa med bredbar pastej, till det ett stort glas kall mjölk - riktigt fint! Detta sitter i från alla de miljoner gånger jag och Sebastian Mattsson umgåtts som knattar. Eller rättare sagt; efter allt gånger vi lekt. För i tiden lekte barn med varandra, idag umgås vi via facebook och över alkohol... det var bättre förr, helt enkelt. Varje natt åt vi nattmacka, ståendes i kalsonger i ett mörkt kök viskandes. Jag ville alltid ha oboy men var för artig för att fråga, då min käre vän inte drack denna dryck för ofta på grund av sin diabetes. Sebbe kände (känner) mig allt för väl, så han ställde helt enkelt fram chockladdrycken åt mig.

Jag har klagat så mycket på sistone över stress, märkande och alldeles för tidiga alarm, för att ha med i beräkningarna att jag faktiskt är ledig en hel vecka från och idag. S-k-ö-n-t stavas det. SKÖNT! Har mitt i all övertid missat en veckas sparad semester, det är bra jobbat. Lite för bra jobbat John!

Känslan av att med eggen av en kniv försiktigt sticka i det lilla kött som gömmer sig under nageln är så hemsk att jag grinar lite. Förstår ni hur jag menar? Att verkligen skära sig själv under nageln... om och om igen. Det är precis vad jag och mina kollegor har gjort i fyra dagar nu. Bytt etiketter på säkert fem tusen skor (jag vet, oh my fucking god). Pillat bort - stuckit sig under nageln - pillat fram ny etikett - stuckit sig under nageln. Samma procedur på ett led av skor som saknar ände. Jag blöder under mina naglar och smärtan att slå på tangenterna är olidlig. Slutar med detta trams på en gång och ber om att fingrarna läker till imorgon!

Det känns som att det finns människor som ser mig som en reklam för Scorett utan slut. Visst ligger det sanning i det. Tar varje chans i akt att synas lite, höras lite och vara lite ivägen för ert fumlande fram i er vardag. Allt för att ni ska lockas att göra er själva en tjänst och uppgradera kärrorna till era fötter... ungefär såhär, läs ovan, uppfattar ni nog mig. Det gör jag med. Det är som en sjukdom. Läkaren säger att det handlar om kärlek, en livlig dans i magen som saknar bot, fast ändå inte sån där man har till flickor. Eller pojkar för den delen. Utan en kärlek till arbetet, det är en sällsynt sådan. Bara de mest trogna och coolaste anställda har denna låga inom sig. Jag brinner för mina arbetsplatser på ett nästan löjligt sätt. Fast det klart, de är inte heller vilka som helst!

Jag lugnar mig själv med att intala mig att vi alla är lika. På de flesta plan. Framför allt på översta våningen, sista stoppet med hissen. På den spegelblanka panel-tavlan av mässing i skrivstil står: Plan 47 - Hjärnkontoret. Här har vi alla nästan samma förutsättningar, i alla fall från start.

Ibland går saker och ting lite grann åt helvete. Inte som jag tänkt mig. Inte som jag planerat. Eller för den delen likt min vilja. Det är mycket i mitt än så längre korta liv som har, likt att skära sig på papper, gått lite grann åt helvete. Allt från obetydliga småbagateller till större livsavgörande val som lett till vändningar, stopp och nya starter. Oftast är de misstag som jag själv står till svars för, ibland inte. Saker jag inte borde sagt. Tankar jag inte borde tänkt. Strunt jag inte borde gjort, eller som jag verkligen borde gjort... listan är lång. Hundra tusen sidor, men ändå inte tillräckligt dramatisk för att vara värd att skriva tunga noveller om. Röka, dricka och spåra över. Fast ändå nog jobbig för att ibland känna att hela min tillvaro känns jobbig.

Just nu: regndansen i mitt vardagsrum. Gör helt rätt med fötterna, höfterna och resten av överkroppen, jag är magisk på det här. Mina rörelser är lika magiska som dansen i sig. Med hela min kropp ber jag gudarna att skänka mig regn. SKÄNK MIG REGN. Önskar innerligt att det ska ösa ner precis hela veckan ut, förutom onsdag då jag är ledig, så att siffrorna går upp lite igen. Visst, sneakers i tyg och allt vad gladiator heter säljer säljer så mycket att jag tror mina kunder fått solsting och glömt bort att de redan inhandlat dessa. Men vad gäller resten, våra fina stövlar, boots och annat som hör sommarkvällar och framför allt höstkanten till står och blir dammiga. Kom igen nu shoelovers! Våga vara först! Imorgon ska jag jobba i boots och visa vart skåpet ska stå.