Jag är John

Natten till lördag låg jag vaken och kände hur det pirrade i kroppen. Näst intill samma fåniga darr som rör sig genom min kropps muskler natten till den bästa dagen på året - Julafton. Men enligt kalender och snöfria gator är vi inte där ännu. Det hade alltså inget med jul-tider att göra. Inte heller hade det att göra med det lilla och enda glas vin jag fått i mig under kvällen. Kanske var det Roxettes toner som fortfarande höll konsert i mitt huvud efter en minst sagt tumult bilresa hem från festliga Fredagsvallen. Dock med facit i hand, ett dygn senare, vet jag varför sömnen inte kunde infinna sig... lördagen den nittionde juni är en stor dag, och kommer alltid att vara. En nytt kapitel i vårt lands historia har tagit sin början. Vigseln mellan Daniel Westling och Kronprinssan Victoria gick av stapeln, med smoking och lika fin mat som fina gäster närvarande. En vigsel som inte bara gjort en stilig man från Ockelbo till Prins, Hertig och lycklig make utan även fått oss alla att tycka lite bättre om ovannämt samhälle och fått upp ögon för monarkins glans.
Det hela bidrog till kalas landet över och tittarsiffror som aldrig förr. Spektaklet må varit bländande vackert, men kanske inte värt alla olika chokladaskar, viner och slipsar med kungligt tryck. Eller den förmögenhet som gått åt att betala notan.
Faktum är att jag inte är ett dugg bitter över att så mycket engagemang och framför allt pengar spenderats på detta. Det enda jag är bitter över är att jag inte fick närvara. Det tror jag vi alla är, innerst inne. Bakom gnäll och visa ord som talar emot - gömmer sig avundsjuka. En fruktansvärd avundsjuka på alla som infann sig under vigseln och middagen och fick höra så fantastiska tal av Carl, Olle och förstås Daniel. Daniel vår hjälte, vår Prins - en man som vi alla vill vakna upp och vara imorgon.