Falling to pieces
Jag får ofta slag på fingrarna över vad jag skriver här i bloggen. Ibland smäller det hårt, ibland märks det knappt och en hel del gånger så är det välförtjänta slag som genast smärtar och får mig att ta bort publiceringar och kommentarer. Rader som är mörkare än svart bläck sårar inte bara människor i min omgivning utan även mig själv, inte alltid på en gång... men i slutändan så är det bara hemskt onödigt för alla inblandade. Vet människor som förmedlar ord och känslor genom blickar, gester och till och med via talan. Den sistnämnde är hjälten i mina ögon. Själv har jag bara skriften till vapen, och sköld för den delen. Kanske mest till sköld, som jag för det mesta tar skydd bakom. Med orden gör jag mycket. Ibland försöker jag synas genom dem. Förskräckligt nog ibland såra, göra illa och smärta med. Jag önskar så innerligt att jag lika enkelt kunde rädda, smeka och hela med dem.
I helgen var jag närmare ett slagsmål än vad jag någonsin varit tidigare. Denna gång var det jag bakom spakarna (nävarna). Vid min sida hade jag vreden. Får inte utelämna att alkohol och hjärtesorg var inblandat i denna sorgliga bild. Inte ett enda fysiskt slag utdelades, endast en skjorta vart skrynklig och en jacka skrapad mot sten. Det gick lika snabbt som det var dumt. Hårda grepp lossades enkelt och ursäkter utdelades. Ord och agerande som på så många sätt gjorde mig till en sämre människa nyttjades flitigare än någonsin. Känner mig splittrad. Lika splittrad och förvirrad som raderna är luddiga i detta inlägg...
Bit ihop! Äta, jobba, bajsa, sova - Äta, jobba, bajsa, sova - Äta, jobba, bajsa, sova... för att inte falla i bitar.
