Jag är John

"Du beskriver i din bok hur du åkte till torpet, genom vilka städer och på vilken tid. Vid denna tidpunkt hade du inte körtkort vad jag förstår. Min fråga är således: Åkte du utan körkort eller är färden till torpet ihopdiktat av dramaturgisk anledning?
- Det är väldigt måmnga som hört av sig om detta och det är väl lika bra att erkänna: jag körde utan körkort. Jag gjorde det en hel del på den tiden. Jag skulle kanske inte göra det idag som ansvarsfull fader, men då såg jag inga problem i det. Dessutom: jag körde i en husbil den gången med enorm 1000apor-logga på sidan."


(ovanstående text är tagen från pappabloggen på aftonbladet.se som drivs av Alex Schulman)

Jag tycker det är roligt. Riktigt, riktigt roligt! Kanske tycker jag det är lite sådär extra kul eftersom jag är ett mega-jätte-super-duper-fan av mannen i fråga. Kika in pappabloggen. Det är utan tvekan Sveriges bästa blogg efter Blondinbella.

Nej, jag syftar inte på butik nummer 172 i Valbo Köpcentrum. Den har redan en ägare och en chef. Där är jag bara en dödlig anställd. Så pass dödlig att jag har inte har ett knyst att säga till om vad för härliga pjucks som ska pryda såväl vår butik som vårt lager. Inte heller hyser jag någon som helst makt över hurvida exponeringen ska se ut. Det är lite hårt, hårt som i en tråkigt hård sten. Ellet nåt.
Men inte klagar jag för det. För när jag komme hem såhar jag Sveriges minsta Scorett i min egen hall. Här finns skohorn, skovårdsprodukter, massor av roliga strumpor att testa med, något bekvämt att sitta på och en stor spegel. Här är jag chef. Här bestämmer jag precis i detalj vilka skor som är välkomna till butiken, även lagerplats och antal. Dock är alla skor redan undanlagda, så tyvärr är försäljning inte aktuell i dagsläget. Men som plånboken ser ut efter den här månades inköp är det inte långt borta. Det snart lika nära som min egen nästipp att jag kränger iväg mina egna skor. Min enda lagerhylla, som även fungerar som hatthylla, är proppfull till taket.

Vem försöker jag lura, inte tänker jag sälja min ögonstenar. Aldrig. Utan skorna har jag ju bara en hall. Inte längre en egen butik att bossa över. Så glöm det där med försäljning, vet inte vad för tankar som nyss flög igenom mitt huvud.

Jag är livrädd. På riktigt. Rädd och skygg. Blanda de känslorna med en tragisk ytlighet. Tre anledningar till att mitt skägg är alldeles för mycket för både min ålder och personlighet. Jag skäms. Nu är vi helt plötsligt uppe i fyra känslor. Fyra starka sådana om mitt ansiktshår. Det hela är en enda röra och steget till att greppa rakapparaten är så långt borta att det nästan försvunnit. Samtidigt som jag föraktar själva skägget och min slöhet så älskar jag det. Vantrivs utan, det är hemskt, så himla onödigt. Bara någon dum sak jag fått för mig. Får för mig att jag får ett för smalt ansikte, ser för ung och tanig ut utan. Hur larvigt som helst. Skägget är mitt skydd, min sköld. Utan det är jag rädd. Med det så är jag skygg. Med det så skäms jag. Kan dock tycka att mina fåniga påhitt om smala ansikten och min ytlighet borde skrämma mig mera.

Jag köpte här om dagen ett par skor för höst/vinter tjugohundranio, kanske även tjugohundratio. Dessa ska jag nöta tills de skriker och blöder. När skriken väl väcker mig om natten, ska jag i skam rusa till dem. Omfamna dem och hålla dom i ett ömt men säkert grepp. När de lugnat sig ska jag pyssla om dem. Pyssla och värna med, fräscha sulor, skokrämer och impregneringsspray. Sedan ska jag putsa dem tills de somnar i min famn. Likt små späda barn skall de bäras tillbaka till sin plats. Där ska de sova tyst.

Dessa är, såklart, från Scorett. Det finns några till ex, så det gäller att passa på. Som jag.

Det finns en första gång för allt. Många av dessa första gången-tillfällen minns jag mer än andra. Vissa vill jag inte minnas. Andra vill jag bara komma tillbaka till, avnjuta ännu en gång till, på det där alldeles pirriga sättet. Många ångrar jag.
Idag ångrar jag ett, samtidigt som ett skedde alldeles för sent i mitt liv för mitt eget bästa.

Idag köpte jag för första gången färg till mig själv. Färg för att måla med. Såklart. Var in på en riktig färgbutik, pratade med en riktig färgbutiksexpedit samt fick bläddra och fundera igenom en riktig färkarta. Kartan visade hela butikens olika gråa nyanser. Vissa av dem var underbart fina, vilket jag inte trodde om färgen grå. Många av kulörerna var mycket dyra, andra alldeles för billiga och tråkiga. Kort och gott; så är färgen grå underskattad. Vill även ge en stor eloge för butiken Nordsjös personal, de var till mycket god vikt och framför allt så lyckades de med vad vi alla säljare strävar efter, att få kunden (jag) att känna sig viktig. Jag kände mig som kungen för en kvart, det var kittlande på ett bra sätt. Men ack så blir jag inte en målare för att jag har köpt dyr färg och dyra penslar - nej. Vilket jag även märkt efter ha tagit mig alldeles för lång tid till att bara spackla skarvar och skruvhål. Inte heller blir jag en målare av att använda ett lakan som skydd för närstående möbler. Inte närmare målare för att jag samtidigt rotar i kylskåpet efter sötsaker. Bara när min köksvägg är helt grå, bara då kan jag kalla mig en målare.



Idag gjorde jag något smutsigt. Det känns över hela kroppen. Det är som sand mellan tårna fast nu sand över hela kroppen. Bakom öron, under ögonlock, mellan skinkor och i armhålor. Det irreterar och knastar. Som om det inte var nog med otrohetens sand så blir blodet i mina årdror svart som skam. Jag trodde aldrig dagen skulle komma då jag låg med en annan möbelbutik. Inte ens ursäkten att jag var påverkad av någonting eller blind fungerar i det här läget. Jag är körd och jag tror alla mina möbler från IKEA kommer brinna när jag sätter upp den första av tre vägghyllor i över köksbordet. Ni förstår vartifrån hyllorna kommer om jag säger att det står svartvita påsar i hallen, bokstaverade med M, I och O.   

För inte allt för länge sen så luktade jag kräfta. Med den enkla anledningen att jag med glädje kastat i mig sådana, bokstavligt talat. Helt naturligt att spilla och tappa lite, speciellt när det är snaps, öl och vin med i bilden. Ikväll luktar jag kaviar, alltså fiskrom. Även ikväll efter en absolut förklarlig orsak, jag är för trött och darrig i händer efter att ha donat med lägenheten hela dagen, så jag tappade min nattmacka. Den föll från hand och munn till först naken arm och sedan på naket lår.

Min andedräkt, mina händer, lockar, skor, byxor, linne, skjorta, ta mig tusan kalsongerna luktar kräfta. Det är inte så att jag stinker, inte alls. Men lukten finns där. Men igårkväll och imorse så kan man säkerligen klassa odörerna som stank. Visst, kräftor är gott men det luktar inte jättegott. Gott och gott, det är väl mest roligt skulle jag vilja säga. Igår var dagen då jag och ett glatt gäng Sandvikare gjorde vårt bästa för att visa hur man äter kräftor som män, och kvinnor. Vi gjorde även vårt bästa för att välta upp och ned på student-staden. Inte bara i form av att medverka i en helt spårad kräftskiva, utan också att utge oss för att vara studerande, cykla vilse, springa i regnet och prata tungt om konflikter i världen med asiater på knaglig engelska. Vi gjorde det bra, riktigt jävla bra.

Men ack så sliten jag är. Nattens sömn var långt ifrån okej. Med tanke på allt krök och stök min kropp har fått lidit av. Min kudde natten till idag bestod av en grovstickade cardigan, vilket även gav sina spår på vänster ansiktshalva dagen efter, rena konstvärket. Nu ska jag ta en riktigt lång dusch och sedan lägga mig och sova. Sova riktigt gott och inte lukta kräfta.

Yes, spikat och klart. Alldeles för mycket öl är införskaffat, humöret på topp och till och med vädret ser ut att bli bra. Det blir en tripp tillsammans med härliga människor till ännu härligare människor i Sveriges studentstad nummer ett. Kräftor inhandlas på Lidl för att de är billigast. Exakt lika förpackningar som på ICA Maxi, fast där kostar de det dubbbla. Och nej, jag är inte fattig och snål, vem är det en tisdag som imorgon, tjugofemte fuckin-augusti. Lön, lön och åter lön. Inga sura miner på det. Fast jo, lite snål är jag nog!

Så det blir inga fler rader förens på onsdag, om jag överlever. Ha en ljuvlig vecka, men vem har inte det med lön på fickan!

Det är inte som att jag skryter, det gör jag aldrig. Inte medvetet i alla fall. Men jag har lite sådär smått svårt att släppa att jag faktiskt sålde skor till Idol-Alice idag. Detta är en karamel jag kommer kunna suga länge på.

 Att det just var denna föredetta Idol-deltagare är ju inte grejen. Det är just att det är en kändis. Jag hade varit lika pirrig om det varit Kungen. Eller, kanske lite pirrigare om det var den sistnämde, men ändå. Det blir en sån stor sak av det, fast det egentligen inte alls är speciellt. Det hela gick hur vanligt som helst till. Hon klev in, kikade runt, testade olika stövlar. Till min besvikelse frågade hon inte om hjälp. Hittade ett par till slut, gick fram till kassan och stod i kö som alla andra. Människor i butiken viskade och pekade i smyg, mest yngre förstås. Men jag tror ändå att även att den äldsta skrumpna damen hade koll på att det befann sig en kändis i butiken. Jag minns ögonblicket i detalj;

Alice stod och trampade lite sådär otåligt i kön, precis som vem som helst. Fast stampandet var ändå inte ilsket, det skulle Alice aldrig göra, hon är alldeles för snäll och glad för det. När hon kommer fram så skiner plötsligt solen utomhus och det är inte längre suset  av stress som sjuder i mina öron utan det är fågelkvitter och ett lugn. Jag och Alice blir plötsligt ensamma. Det finns absolut inget annat i hela världen förutom hon, jag, disken och ett par stövlar. Jag önskar jag kunde frysa det ögonblicket. Spara det. Förvara det i frysen, så det aldrig smälter och försvinner. Ta fram det ibland och fyllas med hopp och glädje. Är det något den här Alice har är förutom en fantastisk röst så är det en otrolig utstrålning, man blir glad bara av att vara i närheten av henne. Den lilla konversation vi hade var charmig, sådär charmig att man blir lite förälskad. Det värsta är att när jag tänker tillbaka på vår stund tillsammans så inser jag hur mycket jag åtrår hennes röst, den är så hes och het. Het som som alldeles för varmt tevatten. Det charmar mig, jag faller. Hon är inte så kort som hon ser ut på tv. Hon är inte heller lång, men hon är vacker. Vacker som få. Jag faller. Faller och landar mycket troligt alldeles för hårt.

Det är en konst. Det krävs erfarenhet utan dess like och en självkänsla av guld. Jag besitter inget av dem. Möjligtvis det sistnämnda, för jag tror mig faktiskt vara någon form av "supersäljare" (läs "superhjälte") när det gäller kundebemötande. Jag är jävligt bra på det. Lika bra som jag är äcklig, äcklig på det sättet att jag ens säger att jag är bra. Vad det nu är för fel med det. En kändis är ju inte vem som helst, såklart. Det gäller att dra håret bakomöronen lite extra prydligt, ha ansiktet med sig när munnen talar, vara rak och tydlig i vad man säger och framför allt vara sådär lite extra fjäskig. Det är vad ni dödliga måste tänka på när ni servar en person som är så mycket viktigare än er. Jag däremot; spottar saliv när jag talar, mitt tal är otydligt och osammanhängande, mitt hår ser ut som skit och värst av allt är jag bakis som en riktig a-lagare. Ändå lyckas jag kränga skor till Idol-Alice.

Läs ovanstående rader med en tesked ironi. Nej, en grävskopa ironi. 

Väldigt få gånger har jag varit in på en polisstation, alla gångerna minns jag att jag varit nervös och smått rädd. Rädd är egentligen fel ord, kan ju knappt sitta i en säkrare byggnad. Sist, om vi inte räknar med när jag förnyade mitt pass för något år sedan, så var jag så liten att jag dinglade med benen på stationens stela bänk. Då var jag rädd för det mesta.
Nyss surfade jag in på polisens hemsida för att rota fram en blankett  som behövs på jobbet. Nämligen blanketten "utdrag ur belastningsregistret (§9)". Så att Scorett kan få ett utdrag på mina krimenella handlingar, so far. Vilka inte är många, om de ens är några alls. Hur som helst, så var det kusligt likt att bara besöka deras hemsida som att i själva verket vara på stationen. Mitt rum blev plötsligt stelt, vitmålat och framför mig hade jag inte längre en dator, utan en stor inglasad disk. Jag håller en kölapp i handen istället för mus och jag väntar ivrigt på min tur. Fast i själva verket är det bara mitt internet som går sakta.

Det är helt sjukt att ens försöka sig på att tänka sig in i hur stor vår Zlatan är. Det är helt otroligt. Just nu är han hetare än tevatten, än lava, ÄN SOLEN. Just nu så är han nog även rätt varm och trött i benen efter ha fått sprungit i en halvlek. Hans debutt gick bra läste jag. Understruket "läste", inte såg eller hörde. Jag nämner honom som "vår Zlatan" för han är verkligen vår, en man av folket. Han är i nuläget det absolut största och mäktigaste vi har. Sen Göran Persson.

Dåligt försök till humor där. (Göran Persson som i störst/stor, tjock, mäktig). Väldigt mycket text om fotboll på sista tiden. Men en sista sak bara; jag undrar med iver vad jag måste göra för att få ha en egen "extra-banner" på aftonbladet.se. Snälla berätta för mig.

Nedstämd är rätt ord. Det är precis vad jag blir när jag träffar på ett ansikte som jag inte sett eller pratat med på evigheter, såhär i slutet av sommaren så kommer frågan som numera gör mig nedstämd. Efter en ett tafatt hej, ett handlslag, en kram eller ibland till och med en puss på kinden så kommer den självklara frågan "jaha, vad har du gjort i sommar då? jag har inte sett skymten av dig", eller ja, något i den stilen. Varje gång så blir jag aningen stum, tiden stannar. Precis som den brukar när det krävs ett svar som måste tänkas igenom, som måste formuleras och sammanfattas. Jag har nämligen en tendens att prata bort både mina egna och lyssnarens såväl öron som intresse. Tiden stannar, jag rör mig i ett enormt tomrum. Ett rum där det inte ska inte vara tomt, det ska här finnas massor näst intill oändligt med roliga och spännande minnen att plocka av och sedan förtälja. Men jag blir inte längre förvånad, inte ett dugg. Över att det är tomt på något värt att berätta. För frågan om vad jag sysselsatt mig med sommaren tjugohundranio har jag så många gånger fått, och i detta tomrum har jag allt för många gånger vistats.

Ikväll spelar Zlatan Ibrahimoviq sin debut med Barcelona. Något jag sett fram emot hela veckan, ändå, trots peppande och evigt prat med vänner, kollegor och till och med kunder om matchen så lyckas jag inte flörta mig in hos någon för att se matchen. Jag har nämligen inte fixat kanaler här i lägenheten. Min far hälsade från Spanien att det gick jättebra att se över internet, otur för mig att mitt internet är alldeles för segt. Jag hyser ett stort hat mot detta och alla som tänker titta på matchen.

En helt otroligt dyster och komisk rubrik. Rent ut sagt livsfarlig, jag blir rädd. Sitter i morgonrock och darrar likt ett löv i vinden, darrningarna gör så att morgonrocken sakta glider upp... och jag blottar då mot min vilja ett par riktigt fula kalsonger. Det är nämligen kalsongkris just nu. Det hela med min flytt har nämligen satt en hel del av vardagen i gungning, jag har numera ingen struktur på varken allt som har med matt att göra eller tvättandet. Det sistnämnda har därmed utgjort en kalsongkris, vilket så enkelt betyder att jag i ett par dagar nu har fått rota allra längst in i garderoben efter ett par, idag hade jag tur, sista paret gamla märkeslösa reklam-fillingar. Men sen är det jävlar tomt. Så lyckan var stor när jag innan jobbet imorse hann skriva upp mig på tvätt-tid imorgon, så den här krisen kan vara över.

Ingen har ju kunnat missat av vårt lands och kanske även världens största stjärna, i nuläget, har gått till Barcelona. Spaniens helt klart starkaste lag. Laget och dess anfall blir ju inte sämre på något sätt med Zlatan Ibrahimovic. Ett litet plus sådär. Tydligen så har den spanska Barcelona-tidningen El Mundo Deportivo förutspott att svensken imorgon tar plats i startelvan mot Manchester City. Det känns som att det är Zlatan och Messi som blir matchens kungar, oj vad jag sitter och ryser av detta. Samtidigt som jag river mitt hår över att jag inte har några kanaler än, så det blir till att leta på någon att titta med/hos eller någon webb-streamad kanal. Hur som helst så ser jag fram emot att se Zlatan trolla bort engelsmän imorgon. Nu ska jag gå till jobbet i god tid så jag hinner köpa mig en kaffe. Ha en bra dag!

Jag älskar IKEA. Jag älskar dess sätt att tänka, föra sig och för att inte tala om dess utseende.  Att gå runt bland möbel-legender och gul-blå ställ ger mig gåshud. Samma gåshud som jag får när jag ser något majestätiskt. Jag vill bjuda ut möbeljätten på en film, dela på salta popcorn, hålla handen i smyg, föra en första kyss, gå hem i natten, älska passionerat. Jag vill banne mig ha ett helt gäng barn med stället. Barn som springer runt och alla får namn som BILLY, IVAR eller EKTORP. Föda upp dessa i ett kärleksfullt hem som är inrett från topp till tå med möbler från... gissa vart.

Med en kärlek för möbler sitter jag i en lägenet som är alldeles perfekt för mig. Och den är bara min. Den är helt i min makt att bli proppad till bristningsgränsen med möbler som bara jag får välja. Med ett par års arbetande på världens största möbelkedja och ett brinnande intresse för indredning i ryggen så väljer jag varje möbel med omsorg och bygger mitt hem bit för bit - hitills bara med produkter från just IKEA. Det blir inte det minsta enformigt, inte alls. Det handlar om att blanda och aldrig, absolut aldrig kopiera något ur såväl inspiration från möbelhuset själv eller på annat håll - det handlar om att fånga inspiration. Jag har varit på jakt länge och tror nu att jag har hittat en röd tråd, faktiskt så går det att finna en, på fullaste allvar, röd tråd i verkligheten i min lägenhet.

Trots ovanstående text och ett hjärta av spånskiva (IKEA), så håller jag i min famn hösten tjugohundranios katalog från konkurrenten  Mio.

Är det att vara otrogen? Är det att vara en dålig människa? Jag känner mig hemsk, blottad och smutsig. Det hela blandat med känslor från barndomen, när man tjuvtittade på naket, bläddrade i porr i mörker och var lika faschinerad av det som jag idag är av rymden.
Men sidorna i min famn innehåller allt annat än kvinnor och män utan kläder, den innehåller en fantastisk massa inspiration. Och om jag är faschinerad, jag är inte bara det utan även fast. Fast med hela mitt sinne. För tillfället fast för en sida där de visar vägghyllor. Jag har redan varit i mitt kök och använt mig av penna och tumstock. Två eller tre stycken av de färglada hyllorna som mina ögon klär av och åtrår med block och sinne precis som en vacker människa jag kan möta på gatan. Hyllorna skulle passa så bra, de skulle pryda en vägg som i behöver något alldeles extra. Och min gamla flamma med ett namn på fyra bokstäver ger mig inte det där lilla extra just nu. Kommer jag vända ryggen till IKEA? Och ännu viktigare, kommer hyllorna sitta uppe på min vägg eller kommer påsarna brinna på när de nuddar golvet i hallen som även det såkalrt är från IKEA.

Mio, min kärlek i smyg. Endast i smyg.

Snott från Aftonbladet! Tydligen så har mega-stjärnan Brad Pitt yttrat sig om att han kan tänka sig att att sluta med skådespeleriet. Han anser sig "ha gjort sitt". Inte fan har har gjort sitt, än. Visst, han slutar på topp med fantastiska filmer som The Curious Case Of Benjamin Buttom, Oceans-filmerna, några av de senaste filmerna i ett helt fantastiskt bagage.

Brad Pitt är den störste och bäste manliga skådespelaren under min tid och jag är tvär-säker på att varken Hollywood eller mina biobesök någonsin kommer bli sig lika utan denna hunk.

Hans filmer är många, och alla är dom bra. Fantastiskt att det sträcker sig från djupt drama till den med explosiva action. Men måste jag välja med eggen vid strupen så väljer jag Fight Club (se bild ovan), där även Edvard Northon medverkar.



 

Ingen har ju kunnat undgått denna fagra mans hesa stämma. Känns som han sjunger med passion, vad jag nu menar med det. Singeln Hurful har ju spelats sönder och synts otroligt mycket på såväl radio som tv - vilket är en självklarhet. Och jag har läst och hört mig till grymt goda nyheter om grabben på bilden nedan, att han tydligen fått kontrakt och slagit något sånär i USA - inget negativt i det, inte alls!

Sjukskriven till och med imorgon. Sen får det banne mig vara nog, jag är så rastlös att jag klättrar på väggarna med huvudet bak och fram - illa. Jag har varit sjuk, väldigt sjuk. Länge sen jag var med om dess like, men det varande inte länge vilket är grymt skönt. Tur var att jag fick vara hemma nästan hela veckan och vila upp mig, så jag orkar med jobbet som sätter igång på måndag, det blir hårdkörning av krängande av skor. Pang, pang och pang var skor som skall pryda vackra människors fötter. Det ser jag fram emot. Så kom in och kika lite, prata lite och framför allt köp något. Om inte ett par snygga pumps så ta bara ett paket nya fräscha sulor, till exempel. Hej hopp vilken gratisreklam, men det bjuder jag på!

Scorett, Scorett, Scorett - hand i hand, dag för dag.

Jag jobbar, jobbade och praktiserade på IKEA. I nuläget är jag endast en "Vid behovare", alltså en extrajobbare. Det duger inte åt mig, så därför säljer jag skor. Lång historia, som jag kommer skriva ned någon dag, var så säker.
Att jobba på IKEA är det roligaste jag har jobbat med och bland det roligaste jag gjort - på riktigt. Det är utan ens värdiga motståndare världens bästa företag. Och det kommer jag skriva mer om en annan gång, var så säker.

Om jag inte varit sjuk idag så hade jag fått ett ex av katalogen imorse. Den hade jag drömt mig igenom på bussen hem, i soffan, sängen, till maten och på toaletten. Men jag fick den inte och det sörjer jag över. Men på hemsidan finns ju såklart katalogen att bläddra i, vilket jag sysselsatt mig med noga i någon timme nu, zoomat in här och där, vridit och vänt på den flera gånger. Jag är nöjd, stolt - IKEA i mitt hjärta.

Här ett par riktiga godbitar jag har snott, se och njut det gör jag. Naket känns plötsligt så färglöst. (texten på sista är nice)

Facebook är bra på många sätt, men ibland blir man bra matt. Jag blir matt och känner mig urtvättad som för väl-använda Cheap monday jeans. Fast det är inte bara matt det är även en smula komiskt. Bland allt reklam på vänstra kanten så brukar det finnas förslag på vänner man ska "adda"; Vänförslag på Facebook heter det nog. Visst i början fanns det några intressanta gamla, nära, kära osv men nu för tiden är det endast två sorters "vänner" som föreslås där. Dessa följande är: mina kompisars mammor, vilket bara känns hemskt fel att bli vän med. Den andra är personer som nedan, avlägsna släktingars vänners kusiners hundars förra ägares grannbarn - typ.

Inget emot den här killen som person, vet inte vem det är alls, men för i helvete, varför denna visningsbild? Han, hon det, vet säkert inte ens vad flaggan i bakrunden står för. I fortsättningen väljer jag hellre mammor.

Jag har precis flyttat, det är lådor nästan över allt. Eller nej, där ljög jag. Inte över allt. Men antalet skulle nog mycket enkelt kunna fylla upp hela lägenheten, men jag har varit flitig och ställt dem i höga travar så osynligt jag bara kan i varje rum. Och tro inte att jag är hemskt slö och inte har packat upp dessa, för det har, delvis i alla fall. Men jag har nämligen inte plats för alla prylar. Detta måste lösas.

Jag bor hemskt när allt just nu. Inget skryt, inte alls. Jag bor ett stenkast ifrån såväl uteställen och restauranger som butiker av olika dess slag. Alldeles nyss kastade jag en sten till den lilla kläd-butiken Sandegårds. Den ligger livsfarligt nära min port. Där inne finner jag alltid livsfarligt mycket som skulle hänga hur bra som helst i min garderob. Det är en helskön butik som är utmärkt till storlek och har en personal som man kan prata bort sig med. Kanske har en aningen trist dam-sida men det gör inte mig något, som kille. För herr-sidan är grym, märken som Acne, Tiger of Sweden, NN 07, Eaton och för mycket annat. Butikens starkaste sida är att de har hundra procents frihet att välja vilka plagg, hur mycket och från vilket märke - till skillnad från mass-coypcat-kedjor som H&M.

Lilla Sandviken har inte många guldklimpar, men Sandegårds är en av dem. Jag ska samla dem alla, smälte ner dem och göra ett vackert halsband en dag.
 

Finns fler, men inte allt för många. Och nästan alla hittar ni på facebook. Där jag förvörigt stuligt nästan alla dessa. Ser såhär i efterhand att jag prickade in att välja för många bilder då jag hade på mig samma skjorta, lite komiskt och fult. Mest komiskt, säger vi.

Nysningar kan komma precis när som helst, oftast kommer de när det passar mig, när ingen direkt lägger märke till dem. Även fast jag är en av de som ger ifrån mig ett relativt högt ljud när jag kastar iväg baciller, snor, saliv, slem och vad det nu är man blåser ut med all världens kraft. Rätt ofta, eller nästan alltid, så får man någon så när förvarning innan nysningen sker. För mig så är det ett nästan omärkbart kliande som för sig i hals och innan för näsbenet - typ. Förvarningens längd är hemskt olika, ibland bara någon sekund, andra gånger flera sekunder och kors i taket så är det faktiskt falskt alarm ibland.
Men med eller utan förvarning så är, i alla fall jag, livrädd för att nysa hemma hos någon annan eller ännu värre på någon annan - speciellt när nysningen går så långt att man verkligen kastar ur sig något synbart. En matsked slem till exempel. Få saker är så vidriga, få saker är så fruktansvärt pinsamma.

Jag menar; om jag hälsar på en bekant på stan och precis när vi skakar händer så kommer en nysning utan dess like helt utan förvarning; *AATJOO!!*. Jag hinner inte vrida bort mitt huvud och det gör inte heller den man som jag så vänligt håller fast i ett järngrepp. Efter att ekot har lagt sig, så öppnar jag ögonen och ser hur personen framför mig kniper ihop hela ansiktet, och mitt imellan ögonen ligger en kletig klick grönt gägg. Personen släpper min hand, torkar av sig på jackärmen och vi säger inte ett ord till varandra.

Jag tror inte man kan rädda en sån här situation, inte ens med något roligt skämt, det hela går liksom inte att ta med en klackspark. Jag tänker inte säga om detta har hänt i verkligheten eller inte, men tänk er vad pinsamt att nysa på någon annan. 

I detta fallet kläder. Tänker hålla mig fåordig. Min gode vän Niklas visade mig en dansk hemsida, som jag inte tänker avslöja adressen på, där de säljer lite för mycket snygga kläder. Främst så fastnade vi för det danska märket HUMöR. Vilket man kan se skymten av i verkligheten närmast i Gävle på streatwearbutiken BLÅ. De har visserligen bara ett fåtal utvalda plagg ur märkes kollektioner men man kan i alla fall få en liten smakbit av alla dess kulörer, speciella mönster och otroligt creativa formgivning. Vilka ord! Jag känner mig i extas.

Jag känner mig trygg i mig själv och kan helt utan problem gå o jeans som som sitter lika tight som tights och till det bära en oversized skjorta som täcker den rumpa man inte får i sånna byxor. Medans jag andra dagen kan ta på mig ett par färglada chinos med instoppad skjorta prytt med en fluga med världens alla färger. Hur som haver, så ger jag mer än tummar upp för kläderna från HUMöR. Nedan har jag samlat ihop lite godbitar.

Jag har klagat och gnällt i dagar, veckor och nästan månader över att inte ha haft något fungerande internet. TIll en början drev det mig till vansinne, jag rev mitt hår och grät floder över att min webbläsare endast visade "sidan kan inte visas". I nedstämdhet gick jag från att vara en riktigt facebook-torsk till att vara en omodern och framför allt en omodern ung slashas.

Men till just igår så vart jag ett nytt jag. En allvetande, ny, vaniljdoftande och framför allt allvetande ung man. BANG!
Eller så gick jag tillbaka till mitt krumpna jag, lite sådär för solariebränd, skäggstubb som är någon dag för långt och håret slarvigt bakom öronen - fast ändå rätt nöjd med mig själv. Bara att välja. Hur som helst så har jag internet nu igen. Och min webbläsare visar för det mesta facebook och olika bloggar. Det finns så otroligt mycket att ta igen.

Trots att jag har ett fönster ut mot precis hela världen och oändligt många sidor att fördriva min tid med, så kommer knappt på något att surfa iväg på, när mina ögon är trötta på att läsa rader om folks liv jag egentligen bara är avundsjuk på. Det känns inte helt okej, att ändå få tillbaka något man efterlängtat så, och när jag nu har det i min hand, eller rättare sagt nedaför mina knapprande fingrar och framför mina sprängda ögon så finner jag inget nöje av det. Är det så att mitt behov av det trappats av? Klarar jag mig utan internet numera. Är det sant. Häftigt.

Eller vem försöker jag lura, jag har redan kollat facebook säkert redan tio gånger sen jag skrev ordet häftigt.

Eller låt mig säga falska alarm. Jag lider varken av svininfluensan eller körtelfeber. Ett hurra för det! Hade aldrig klarat av att vara borta från jobber och verkligheten i flera veckor. Och inte heller skulle jag ha råd att ligga hemma och fisa. Usch.

Igår jobbade jag inte heller inte min sista dag på IKEA, som det var planerat. Den missade jag på grund av en sabel i halsen. Och det känns faktiskt riktigt tråkigt. För det där stället gillar jag verkligen. Inte alla dagar, men de flesta. Så den lilla tid av sommaren som är kvar kommer endast fyllas med ett jobb, hör och häpna. Den långa sommaren som ligger bakom oss har varit fylld av två jobb, och så mycket ledighet som hela fem dagar från mitten av juni. Så i nuläget lämnar jag IKEA bakom mig, lite över två år har jag nött gula och blå ställ. Men visst, det kommer säkert bli ett eller två extrapass någon helg då och då, men det är inte samma sak. Det är inte så dramatiskt som det låter.

Idag ska jag göra ett tappert försök och gå till hemmakväll och hyra ett gäng filmer, så jag har något att göra.

Det känns skitbra. Jag känner mig otroligt trygg av att min kära mamma berättar att jag har samma symtom som svininfluensan. Tack för den!

Igår morse kände jag mig lite rasslig, egentligen för rasslig för att åka och jobba. Men eftersom det var jag som öppnade butiken så kändes det viktigt att åka dit såklart. Hade någon liten plan att få gå hem tidigare om jag inte vart bättre. Men jag stod ut, trots en hals som på riktigt tog död på både mig och min röst, darrande fingrar som knappt klarade av kassan. Helt fel tillstånd för att sälja skor på Gästriklands bästa skoaffär, Scorett. Jag stod ut och kände mig något bättre mot kvällen, åkte hem och planerade att krypa tidigt till kojs, vilket jag nästan lyckades med. Och herre jistanes vad sömnen var kass, vaknade till och från och svettades som ett djur. Ett blött djur.

På tal om svettande så är det inte det enda jag lider av; ena sekunden rinner min panna och droppar med smak av salt dropar från min nästipp - och vips, tio minuter senare, så skakar jag som aldrig förr. Hel-tokigt!

Nu ska jag äta lite pizza sen gårdagen, om jag lyckas svälja ned något över huvudtaget. Annars får det bli en liter Brämhults apelsinjuice. Ett tappert försök till intag av föda skall göras i väntan på min gode vän Alex som ska sjutsa mig till sjukhuset. Tyckte bilden nedan var rätt rolig, kan tänka mig att Alex kommer tänka så under vår bilfärd.

Jag kan inte ens komma ihåg alla tillfällen jag kommit på världens bästa blogginlägg sen jag valde att lägga ner min förra blogg. Inlägg som skulle ha skakat världen, Sverige, Gästrikland och förstås lilla Sandviken. Men, förstås när man sitter här med pennan i handen så kommer jag inte på något alls att dela med mig av. Så håll inte i i er, det kommer inte skaka. Inte det minsta. Det ända som skakar är mina sjuka fingrar, dessa tio beniga lider av feber och frossa som resten av min kropp. Denna släng av sjuka kommer nog mycket troligt ifrån helgen som ligger bakom mig, en helg bestående av för mycket krök och stök. Men främst alldeles för lite sömn, ungefär 3-4 timmar per natt och sen jobb på det. Så imorse sa kroppen ifrån, och då får man stå sitt kast.

Annars vill jag bara säga att jag är färdigflyttad och jobbnarkoman för tillfället. Samt att jag vill tipsa om sångerskan Pixie Lott. En röst som får mig att smälta.