Jag är John

Varför trivs jag så bra i detta tillstånd? Det är näst intill läskigt. Hur jag väljer att stanna hemma en hel lördagskväll i ensamhet utan någon riktig anledning. Tröstätandes en pizza och alldeles för mycket annat sött. Jag ser mig som Kikki Danielsson med falukorven; min karriär är över sedan länge, dagens ungdomar vet inte ens vem jag är och det enda sättet jag hörs och syns på är genom att gå upp i vikt och hålla upp en kil pizza framför kamera på Hänt-Extra.
Nej, nu svamlar jag. Min karriär är långt ifrån över, den har inte ens börjat. Inte heller tröstäter jag pizza. Jag äter pizza för överlevnad. Sen om det är för att överleva självömkan så är det i alla fall för en viktig sak - jag vill ju inte dö, än. Jag vill ju inte ömka ihjäl mig, än. Till skillnad mot igår natt, då natten bestod av för långa sms som aldrig vart besvarade, samtal om ignorerades - då ville jag bara försvinna, dö i förtid och bara slippa allt för en stund. Igår natt sov jag inte en blund. Igår natt låg jag vaken till klockan ringde. Vaken i rädlsa och smärta. Smärta i ögon, efter tvingat dessa att vara öppna, och i kropp. Trötthet gör faktiskt på riktigt ont om ni inte visste det. Den tog nästan kål på mig, nästan. Igår natt låg jag vaken i hysterisk förväntan på att min mobil skulle göra ett ljud ifrån sig - helt i onödan - det enda ljud min förväntan fick till sitt bistra nöje var alarmet. Detta jävulska ljud som var dag annars får iväg mig till en ny dag full av möjligheter. Idag gick jag till jobbet i besvikelse. Trött och bräcklig som få - och framför allt helt oförmögen att le.

Men nej. Nej säger jag! Sätt dig inte vid datorn. Sitt inte där och se trött ut, för du är trött. Jävligt trött. Trött i sinnet, i själen och i kroppen. Den där kroppen orkar inte dessa banor, det har den aldrig gjort, det är bevisat. Titta på dina slutbetyg från gymnasiet och skäms. Fäll en tår eller två. Tårar över betyg som du kunnat gjort så mycket bättre. Skriv en bok om detta, främja dagens ungdom att göra bättre ifrån sig, säg till dem att säga upp droger som facebook och MSN. Somna med gott samvete. Det behöver du. Lägg dig i tid och somna med ett leende på läpparna. Det vore något. Det vore något gott.
Men nej, istället går vi hem muttrandes helt utan anledning. Eller egentligen en bibel av anledningar. Ett par rader i din bibel handlar om sminket du har i ansiktet från en rolig kväll. Det smink som du väljer att sitta kvar till morgondagen, trots att dina ögon svider. Andra rader, för många, handlar om din familj. Rader som du helst hoppar över, vänder blad och hoppas på roligare läsning.
På tal om läsning så väljer du att sitta uppe och skriva ett totalt onödigt inlägg på en blogg som förtjänar mer uppmärksamhet istället för att sova en timme extra inför morgondagen. Jag skäms över dig. Ibland hatar jag dig, hatar dig så mycket att jag vill slå dig. Men jag vill inte slå dig, för ingen av oss tål slag.

Det enda jag har att säga att är jag uppskattar ord som "pussva" och nyckelringar i form av rosa elefanter. Det är det enda jag har att säga dig. Nu tänker jag säga godnatt och önska dig en alldeles för kort sömn. Slänger med ett lycka till på jobbet imorgon med, det kan du behöva. Sist men inte minst så vill jag aldrig mer se, läsa, höra dig skriva inlägg om dig själv i tredjeperson.

Jag haft väldigt delade tankar om Henrik Larsson på senaste tiden. Det har varit allt från att jag skrikit på Lagerbäck att ha med honom i landslaget. Andra gånger då jag skrikit på Lagerbäck att inte ha med honom. Jag har sagt, tänkt och skrivit åtskilliga gånger att han är för gammal för landslaget. Näst intill för gammal för allsvenskan. Men när det ändå kommer till kritan, vid slutet av allt klagande, så är det nog absolut hyllandet jag står vid. Han är (nog) en fantastisk människa och framför allt en fantastisk fotbollspelare.
Idag när jag läser de dagliga nyheterna så ser jag på aftonbladet.se att det finns ett klipp på när Henke tackar och säger adjö till sin makalösa karriär. Detta gör han efter sin sista hemmamatch med Helsingborg. Det är grymt fint på något sätt, egentligen inte, det är inte direkt tårdrypande ord - men det är sorg i Henkes ögon och nu även i mina.

Bokade nyss "Twilight + New Moon-kväll" på Filmstaden Gävle år mig och Angelica. Premiär och allt! Kul, kul, kul!

Topeco och Scorett har gått in i ett samarbete! ÄNTLIGEN. Fantastiska strumpor i alla världens färger.

1 par    50:-
3 par  100:-


Jag ska köpa alla!

Jag bara älskar att skriva "helg på Östermalm", "bakis på Östermalm". Svara i telefonen; "dricker vin på Östermalm". Östermalm, Östermalm, Östermalm för i helvete!

Det finns massor att säga om helgen. Kort sagt så spenderades den med mycket goda vänner som jag är glad över att ha lärt känna. Jag och Alex har visat upp våra bästa sidor i köket. Jag har druckit äkta Guinness på en irländsk pub, där personalen faktiskt bara talade engelska. Jag har slagit en runda på Stureplan med lite för mycket vax i håret. Nästan lämnat in en skjorta på en Italiensk kemtvätt. Köpt en skitig vintage-skjorta. Dansat med rock och handskar på. Druckit den sämsta tequila i mitt liv. Sett en vän gråtit för första gången. Krökat på fejk-skumpa. Rökt vid "svampen" och bjudit "BERNT AF BARTELIMÈUS" på cigg. Blivit stammis på 7-eleven. Blivit avundsjuk för resten av livet.

Jag är så trött och stressad att jag var påväg ner att hämta tvätten i kalsongen alldeles nyss, jag hann så långt som att ta ett steg utanför dörren. Det var lite kallt om benen så jag kom på mig själv. Jäkla tur!
Imorgon åker jag till Stockholm med Alex, Patricia och Matilda. Den sistnämde har bjudit ner oss till hennes (rika) släktings trea på Östermalm. Ett stenkast från Sturplan. Flugor, slipsar och kavajer är nedpackade. Sex liter vin, tolv flaskor konstig öl, två flaskor billig skumpa och en liten whiskey är med som dryck. Det är och kommer bli lika glassigt som det låter.

Dock kommer jag att sakna Angelica. Dock kommer jag muttra över att jag missar E-type på Lobby i helgen här hemma. Dock klarar jag mig nog utan E-type. Dock har jag och Alex med oss dricka åt halva Östermalm.

Mina matvanor är så dåliga så att jag blir äcklad över mig själv. Ikväll åt jag tre stora kanelbullar till middag. Utan kanel, det var typ vaniljkräm istället. Jag fann dem i bageriet på Coop Forum i Valbo efter jobbet, de bara låg där och såg fantastiskt goda ut. Krämiga, varma och färska. Jag kan säga med facit i hand, eller handen på magen, att inte ens med mjölk var dessa goda. Det värsta är att jag är mätt. Är det inte pizza, knäckebröd med brie, yougurt, varmkorv med räksallad så är det godis eller sötsaker som idag. Allt jag har att säga till mig försvar att det är gott, det är jävligt gott för det mesta.

Jag ska till Stockholm och kröka hela helgen som kommer. Tänkte ta med mig detta, får se om det räcker!

Jag såg här om dagen att matbutikerna har börjat sälja både pepparkakor och julmust. Alla jag frågar säger att det är på tok för tidigt att förtära dessa godbitar redan i oktober. Det tycker jag med. Trots stränga ord från mig själv och mina medmänniskor så köpte jag ändå en flaska julmust till lunchen idag. Fy på mig. Känner mig lite rädd. Livrädd för att ha förstört hela tjusningen med den goda drycken. Får ångest. Om jag inte somnar inatt så finns det en uppenbar anledning.

Körde en annan taktik idag. Eftersom jag ofta glömmer matlådan hemma när jag stressar iväg till jobbet så valde jag att idag göra på det här viset.

För den skarpsynte; så ser ni ju att det är en tub ärtsoppa som ligger i en Gustav Bergs-skål. Smidigt och hemskt enkelt. För många även hemskt äckligt, för andra hemskt gott. Hemskt smart är jag (ibland)!

Köpte i veckan detta band. Det är ju för en bra sak. Tjugo riksdaler spenderade - somnar med ett bättre samvete!

Jag köpte en blå kavaj från SUIT när jag och Niklas var i Stockholm för några helger sen. Den tycker jag hemskt mycket om. Tycker så mycket om den att jag låter en sömmerska riva och slita i den så den sitter ännu bättre på mig. Den är mig så kär att jag tar med den på en hel-helg i huvudstaden redan till helgen. Kavajen och jag. Vad roligt vi ska ha! Mer info om helgen kommer.

Egentligen så har jag koll på hemskt lite. Alldeles för lite för mitt eget bästa, oftast. Som i vilken jacka nyklarna till jobbet ligger. Det är inte jätteroligt att småspringa genom halva staden och sedan upptäcka att nycklarna, som är så hemskt viktiga, ligger i regnjackan och inte rocken jag valde just denna dag. Lika bra koll har jag på mina matlådor, som jag lagar hemskt sällan och när jag gör det så glömmer jag nästan alltid dem hemma i kylen. Ibland, som här om dagen uttalar jag mig om politik som jag egentligen inte har en aning om. Alldeles för ofta så har jag noll koll på jobbet vart jag ställt ifrån mig skokartonger, även detta är viktigt. Det är så onödigt, hela grejen med att ha koll på så lite.
Sedan har jag en rad höga tankar om mig själv inom annat, anser att jag har stenkoll på så mycket. Så mycket annat. Vad just detta "annat" är kan jag inte riktigt sätta fingret på, men det finns där - hoppas jag.

Jag fikade med Foki här om dagen, vi pratade mest om hennes stora pris, vi kom fram till att hon faktiskt var förtjänt av att nu ha "bucklan" hemma i hyllan. Fast hon insisterade på att jag skulle ha den, men eftersom jag nobbade hela skiten och vägrade att bli nominerad så kändes det fel. Hon tjatade på rätt bra där ett tag, men jag tar det nästa år istället sa jag och hon log till svar som bara hon kan.
Ibland, eller egentligen rätt ofta, så har jag orden till världens bästa inlägg i mitt huvud. När jag väl sätter mig ner vid en dator så är orden helt borta. Trots att raderna som kommer ur mig absolut inte är världens bästa inlägg så blir jag på ett kusligt sätt tillfredställd. Får skriva av mig, då är jag nöjd för dagen. Även om inlägget i sig är helt ointressant för andra än mig själv. Jag har alltid sagt att det är för min egen skull jag skriver. Har även sagt att jag tycker att det är texten som är viktig, inte designen eller alla redigerade bilder. Men det hela är bara bluff och båg. Det är för er jag skriver. Bara för er. Jag älskar er och mina hundra kommentarer per inlägg jag bara för fasadens skull väljer att inte släppa igenom var dag. Jag väljer att inte använda mina magiska fingrar med designen. Min svinigt dyra kamera använder jag bara i smyg. Allt detta för er. Men vänta bara, en dag så slutar jag skriva för er skull. En dag blir jag som "eliten" och skriver bara för mig och mitt egos skull och då är det jag som minglar med Amir på Blog Awards 2010. Vi ses inte där LOOSERS!

Jag bara dör till den här låten. Dör på ett bra sätt. Om det nu finns ett sådant. Nej, nu känner jag mig dum. Aldrig, aldrig och aldrig ska man skoja eller skriva dumt om döden. Godnatt

 

Ville bara säga att jag tycker att Uppsala ligger för långt bort. Åt helvete för långt bort.

Inte en droppe kalas-vatten. Inte ett steg dans, förut om kanske en liten piruett i duschen. Och inte heller något otrevligt och jobbigt drama. Inte för att det sistnämnda är något av en vanligen inträffande händelse varenda helg, men ändå. Istället för att ut och kalasa så har jag umgåtts. I fredags med Angelica. Igår, lördag, med Alex och Olli. Mycket trevligt. Jag har även jobbat, trots att denna helg egentligen skulle varit ledig enligt schema, det känns inte helt okej. Fast å andra sidan så blir det ju en större peng i slutet av nästa månad. Dock har det blivit för lite sömn trots hemmasittande och lugna äventyr. Så idag är jag lite mörbultad, i alla fall något som känns bekant med hur mina söndagar ser ut vanligtvis.

Jag och E pratade glatt om en vit helg igår. Och visst blir det en sådan, för ovanlighetens skull. Fast som vanligt sprängvärker det i dans-tån på vänster fot. Den lilla tån som bara vill dra med resten av min späda kropp ut på bravader. Bravader som i ett gäng kalla, ett par glas vin för mycket osv. Men icke! Inte idag. Jag får försöka strunta i tån. Jag får istället slå på lite musik hemma, dra ner persienerna och dansa för mig själv så kanske värken avtar.
Nu blir det en tupplur/power nap/slummer/vila ögonlocken - kalla det vad ni vill, mig och min dans-tå finner ni hemma i lugn och ro. För tillfället på soffan.

TJA så länge

Idag lördag. Egentligen ledig, men vad tusan, några timmar jobb har ingen dött av. Framför allt så har min plånbok inget emot det. Inte alls. Idag blir det ett pass på ljuvliga Sandegårds i Sandviken. Skjortan är struken, slipsen knuten och näsduken vikt i kavajens bröstficka. Kom in och köp eller kika lite! Eller kom bara in och prata lite!

Vi har mycket gemensamt. Samtidigt som vi har väldigt lite gemensamt. Vi är båda blonda. Vi kan båda spela fotboll, även om David är snäppet, bara snäppet, vassare med bollen än jag. Det har varit ett hejdundrandes tjat om hans skägg nyligen i världens medier. Det började såklart i skvallerpressen, sedan över till alla fashion-blogs och magasin. Slutligen har detta högt ointressanta ämne nåt sportblaskorna.
Det är just där vi får så mycket gemensamt, just i skägget. Att raka mig är rena skräcken. Det hela är grundat på att jag egentligen är alldeles för slö för att göra det så ofta som jag borde, det är något jag inte tar mig tid till helt enkelt. Slöhet och ett stressat liv resulterar i att jag inte känner igen mannen på andra sidan spegeln efter en rakning. Det skrämmer mig och jag vantrivs i slät haka. Fy tusan.

Det är förstås inte lika många som tjatar på mig, men det är ett pack i alla fall. Ett pack som jag nästan aldrig lyssnar på i denna fråga. Beckham och jag. Kan han så kan jag. Hans kommentar till det hela är helt klockren, och den kommer även förbli min så länge min engelske kamrat håller fast vid det.

– Alla säger åt mig att raka mig, så just därför tänker jag inte göra det. Skägget stannar. Det ligger ingen särskild tanke bakom. Jag orkar helt enkelt inte raka mig just nu.
David Beckham

För oss enkla människor, som jag och du, så kan vi ju skippa att läsa de två tidigare alldeles för långa inläggen. Istället läsa den kortfattade versionen av min dag; Idag hade jag en otacksam kund som jag, om jag kunde, skulle porta från Scorett. Jag åt en alldeles för dyr lunch som åkte i sopen.

Sårad ända in på själen är jag. Över att med alldeles för lite pengar på fickan, tills löningen ramlar in, väljer att gå till mitt favoritmatställe i Valbo - Deli. Idag kände jag inte för att göra matlåda, det fanns inget gott i kylen. Slog sönder spargrisen och for iväg till jobbet med tanken på att köpa en, som alltid utsökt, sallad från köpcentruments starkast skinande pärla. Jag kommer dit, stressad som vanligt. Lite av charmen med stället är att dess miljö alltid får ner mig i varv, det är mer än behövligt. Till min stora besvikelse är inte ljuslyktorna på borden tända, det sitter alldeles för högljudda barnfamiljer mest överallt och kastar mat omkring sig.  Jag hukar mig fram till disken och möts av en expedit som garanterat, på riktigt, är smittad av svininfluensan. Svullnade ögon, snor i näsan och hostandes. Jag beställer en sallad med kyckling och fetaost. Expediten tar då en redan färdig grekisk sallad (denna som är fylld av endast fetaost + sallad), bokstavligen slänger i kyckling och häller över alldeles för mycket sweat chilisås. Vår korta konversation består endast från dennes sida av host och snörvel. Jag får betala för dryck som annars ingår (personalrabatt) och mitt bröd blir inte värmt i toasten. Jag går tillbaka till fikarummet och håller påsen innehållandes sallad, kallt bröd och läsk minst en meter framför mig som påsen innehöll något dött. När jag äntligen får sätta mig ner och ska äta salladen så visar det sig att kycklingen är allt annat än mör. Den gröna salladen är brun ute i kanterna av dess blad och brödet är, som sagt, kallt. Tvingar i mig en fjärdedel av den "döda" måltiden och kastar sedan allt i sopen.
Vad har hänt Deli? Vart är toppklassen? VART?? KOM TILLBAKA TILL MIG

Tänk er följande:

Kund, 40+, kommer fram med en stövel från D for dasia (1299:-) och är överlycklig över att hon hittat en sko med rätt vidd för hennes vader. Hennes kurviga vader. Dock så anmärker hon på att det är en liten missfärgning på höger skos sida. Jag förklarar att detta inte är en missfärgning, den något vida rand som syns är fett som trängt fram ur det fina skin skon är tillverkad av. Detta är inget dåligt alls, tvärtom. Jag förklarar att detta enkelt kan åtgärdas med en påstrykning av färgad skokräm. Kunden blir lite skeptisk. Jag erbjuder mig, trots kö och mycket kunder i butiken, att jag gärna putsar upp skon gratis åt henne. Hon tackar hjärtligt och berömmer mig för den goda servicen. Vilket för mig är en självklarhet, detta är ett enkelt moment och det tar inte många minuter, om ens minuter. Kunden lämnar butiken för en turné runt i varucentret för att sedan återkomma. Jag tar hand om kön och den värsta hysterin. Gömmer mig bakom disken och påbörjar detta enkla jobb. Stryker över en pytte-ytte-liten rand svart skokräm över "missfärgningen" och låter den stå för torkning. Men blir inte riktigt nöjd, tar mig då tio minuter extra tid för att smörja hela stöveln och även dess make. Låter torka. Putsar sedan mycket noga tills de ser mer än godkända ut. Stövlarna ser fantastisk ut. Jag väljer även att spraya ett lager inpregnering bara för att ge lite extra service. Låter stå återigen. Efterputsar för extra glans och ställer den åt sidan så länge. Tiden går, timmarna går. Kunden kommer inte. Jag blir lite nedstämd. Sedan mitt i all hysteri med andra kunder i kassan så kommer kunden, kvinnan, tillbaka. Jag har då inte tid att hjälpa henne på en gång, eftersom jag är upptagen med att slå in en present åt en glad mor framför mig. Kvinnan med de kurviga vaderna bryter sig då imellan och avbryter mig, säger följande; "Du, jag ska inte ha stöveln längre. Och tittar på min påse" med ett brett flin. Jag förstår först ingenting, tills hon vänder sig om och håller en påse från Din Sko bakom ryggen. Vänder sig och håller upp påsen bakom ryggen helt med mening så att jag och resten av kön ska se denna fula påse. Lämnar butiken flinandes. Jag är inte längre nedstämd, det kokar inom mig. Jag har lust att skrika åt kön och resten av butikens kunder att lämna butiken, dra ner gallret och tända eld på skorna bakom disken. Sedan släcka elden med mitt eget urin. Så arg vart jag. Dock höll jag mig med endast en bultande tinning och ögon som grät utan att skölja tårar. Modern framför mig ser på mig förstående och säger att jag gör ett riktigt  bra jobb. För det gjorde jag verkligen, det gör jag. Synd att vissa kunder inte ser sådant. Det är synd, för dem. Jag hoppas aldrig kvinnan med de kurviga vaderna sätter sin fot i min butik igen. Aldrig. Hennes vader kommer för alltid hemsöka mig så fort jag väljer att ge denna typ av extrema service.
Men det kommer inte hindra mig från att göra det jag gör, det jag gör bäst. För det är så jag arbetar. Det är så vi arbetar. Vi på Scorett är och förblir bäst.

För vissa alldeles för sent. För andra alldels för tidigt. För mig, ja det är då i alla fall en timme för tidigt, minst. Men det är jobb imorgon. Det är dags att fokusera lite igen, sälja lite skor igen. Återkommer imorgon (senare idag) om lite Stockholms-planer inför löningshelgen. Godnatt, i hyffsad tid för första gången på veckor.

Usch vad jag hatar att skriva inlägg som dessa. Men för de som förstår så är de mer än nödvändiga.
Många frågetecken är borta. Andra har tillkommit, men de nya är inte alls så farliga som de gamla.

Alex sviker aldrig. Här hemsidan jag inte kunde komma på igår, den är verkligen toppen. Sådär lagom och bra.

www.16thcollection.com

Som vanligt sitter jag uppe för länge om nätterna, oftast så lyssnar jag på alldeles för utjatad musik. Samtidigt som jag surfar runt, checkar facebook hundra gånger i timmen, ger en rad bloggar jättebra besökarsiffror - men mest så kollar jag kläder. Mycket som är för dyrt för en dödlig som mig. Mycket som jag inte kan bära av olika anledningar, för smala ben, fel kön, inte muskelös nog eller för stora fötter. Mycket bara för inspiration. Sidorna är många. En av dem är speciellt bra, med priser och allt med tanke på utbud plus att den är svensk. MEN JAG KOMMER INTE PÅ ADRESSEN. DEN ÄR HELT BORTA UR MITT HUVUD. HJÄLP. Min vän Alex vet vilken sida jag pratar om. OM DU LÄSER DETTA ALEX, HÖR AV DIG, JAG MÅSTE VETA VAD DEN HETER. Dock är det en bra sak att Alex mycket troligt sover, annars hade jag blivit meddelad adressen och blivit uppe i ett par timmar till... Så nu stänger jag ner här. Tack på förhand Alex.

Jag har skor så det räcker, med råge. Men eftersom jag numera jobbar med det alldeles för många dagar i veckan så finns det nu en stark kärlek mellan mig och dessa. I alla dess former. Dessa är inte fy och skam, inte alls:

Jag har hört av mig. Pleased? Lämna mig i fred.

Skriver hundra sms, sänder dem ej. Lämnar tusen kommentarer utan att lämna dem. Skriver inlägg efter inlägg, publicerar inte. Klottrar MSN-rutan tills det inte går mera - trycker inte heller då på "skicka".
Jag tror jag aldrig kommer göra det. Det känns hårt att skriva så, jävligt hårt. Okännsligt, fast ändå inte. Egentligen inte det minsta, förstås.

Jag tror jag går och lägger mig och hoppas vakna på nya tankar.

Detta är inte bara en skön låt, det är nostalgi på hög nivå. Nostalgi trots att jag inte ens var född när många av dessa filmer spann loss på biografer världen över. Det är en grym feeling i denna video, så är det bara. Tack Adam för the tip. Se, lyssna och njut!

Jag fick ett grymt efterlängtat meddelande idag. Det har varit som att vänta på julafton, själva väntan alltså. Meddelandet i sig har absolut ingenting med julen att göra. Till skillnad mot julen som, för mig, står för allt som är varmt, mysigt och bra så står det där meddelandet för så mycket dåligt. Samtidigt som jag tycker som jag gör så är jag konstigt nog sprudlande glad, på ett sätt som skrämmer mig, över att du hört av dig. Nu återstår bara den stora frågan hur jag ska svara. Vilket av alla de hundra sätt jag vill skriva hemska ord som sårar dig. Vilket av alla de hundra sätt jag vill skriva snälla och förlåtande ord som värmer dig. För jag är säker på att du kommer behöva det.
Samtidigt som det finns ett ultimat sätt. Bara ett. Att inte svara alls.

...

Hur saker och ting än går så känns det alltid likadant dagen efter. Fingrar och hår stinker rök trots tvål i massor, dusch och skrubb. Jag har borstat tänder plus munskölj fyra gånger idag, hitills. Fortfarande luktar och smakar jag äckligt. Det går inte att komma undan. Trots att man känner sig som en trasig kondom såhär dagen efter så korkas det upp igen. Det gör det alltid, korkarna tar aldrig slut. Inte heller kapsylerna för den delen. - Allt detta hör till det vanliga numera. Vad vore helgerna annars till.
Ibland så mår man ännu värre. Det är när allt ovanstående blandas med alla bittra sanningar från gårdagen, kryper fram. Som om det inte räckte, kan man tycka. Kan jag tycka. Det tycker jag. Det räckte gott de hårda slag som utdelades igår kväll- och natt. Men icke. Det kryper fram ännu mera skit. Det värsta är att jag tar till mig och sväljer allt. Sväljer allt likt jag svalde alla dina lögner.

Jag är mätt. Vill inte höra mer, men något inom mig säger att det kommer krypa fram mer att svälja. Om det ändå gick att stoppa fingrarna i halsen och glömma. Fy fan. Fy fan säger jag bara.

Vi sa så. Vi kysstes. Som jag kommer sakna de läpparna. Jag vill bara minnas det som det sista vi sa till varandra för jag vill aldrig mer prata med dig. Aldrig. Aldrig. Aldrig. Jag vill inte minnas något. Inte ett dugg. Egentligen, på allvar, så är det inte så mycket att minnas. Egentligen.
Men, alltid dessa men, så hade det kunnat vara något att minnas. Jag tror det. Jag vill tro det samtidigt som jag absolut inte vill. Inte alls vill jag. Jag vill ingenting. Jag vet ingenting. Det gör bara jävligt ont. Det gör ont att jag för en gångs skull, för första gången på evigheter, låter någon komma nära. Låter någon röra mig. Känna mig. Det gör ont. Jävligt ont. Arg. Ledsen. Jag är arg, ledsen och glad. Glad över att se vem du verkligen är. Glad är fel ord. Helt åt helvete fel ord. Stryk det. Hoppa raderna ovan. Läs ledsen, eller besviken - rätt ord. Helt rätt ord. Besviken. Aldrig är inte heller rätt. Dessa rader är lika fulla av fel som du är rätt.

Sorgliga toner har aldrig passat så bra som nu. The Fray sviker aldrig. Den här låten har inget alls med det här inlägget att göra. Inte alls. Fast ändå. Kanske lite. Egentligen inte. Inte alls. Nej. Ja. Kanske. Jag vet inte. Jag vet ingenting.

Idag hade jag besök av min käre far, som annars bor i Spanien. Jag visade honom min nya lägenhetoch vi lunchade på Napoleon. Under måltiden pratade vi om allt möjligt; hans resa till Japan bland annat. Mycket intressant och framför allt trevligt. Vi blev även mätta, vilket är ett litet plus sådär. Han berättade också en grymt rolig sak; innan vi träffades för mat så hade han varit på Bokia, den lokala bokhandeln här i Sandviken. Då han kommit in i butiken så hälsade expediten glatt och min far tillbaka. Han frågade vänligt om de hade bunkrat upp med böcker av författarinnan Herta Müller. Då tittade hon bara konstigt på honom och såg ut som ett frågetecken. Min far frågade en gång till men fick inte heller denna gång något svar. Expediten snäste och sa "sånt har inte vi tid med!", vände sig bort och låtsades göra annat. Min far vart väldigt förvånad och det blev även jag när han berättade detta för mig. För det är nämligen så att rumänskan Herta Müller vann nobelpriset i litteratur idag. Min far och jag tycker båda att det är något som en bokhandel, dessutom Sveriges största kedja, som Bokia borde ha koll på. Okunniga, otrevliga och inkompetenta. Skrattretande.

Många är vi som gör vårt yttersta att följa alla de trender som kommer och går. Det är långt ifrån en nyhet att vi näst intill styrs likt robotar av all media numera. Det finns trender i så mycket; mat, inredning, motor, kläder och frisyrer. De nämnda är bara ett fåtal av alla kategorier vi finner lycka i att vara trendig. Jag tycker själv att "trendigt" är så tråkigt att säga, så jag säger "fashion". Ex. "den där frillan är fan fashion" (så låter jag även lite larvig när jag säger det, typ som en Gävlebo som är en sk. wannabe sthlm:are) Ta mig inte på allvar. Jag är inte seriös, jag säger inte fashion. Bara ibland. På skämt liksom. Hur som helst. Nog struntprat, lite allvar.
Förutom rejäla boots och glasögon med fönsterglas så är det jävligt fashion att att vara deprimerad. Alla är nere, nästan. Förutom de där glada lantisarna som besöker lilla Sandviken och  ler som aldrig förr över att hittat strumpor på TEAM SPORTIA. De är glada. Till skillnad mot oss sk. fashion-people, vi är så depp att det nästan är synd om oss. Bara nästan. Jag tror inte det finns något snyggare och mer fashion än bloggar fyllda av svartvita bilder och tunga rubriker. I inläggen ser jag helst sorgsna låttexter eller dikter som alla pekar mot självmord grundat på självömkan. Jag och Sofie Fahrman sitter och ryser i kör med våra Chai-lattes. Det är fashion att vara depp. Det känns skönt att det är enkelt att hänga med om man bara är nere i sig själv och i sina tankar. För det finns nog inget enklare.

Ta mig inte helt på allvar, gör aldrig det. Bara lite. Jag har inget emot lantisars leenden och inte heller något emot sportbutiker. Jag vill bara säga att det är skönt att jag är "fashion" jag med. Jävligt skönt.

Efter många timmars jobb och få timmars sömn är det helt okej att somna i ett solarium. Mindre okej att somna och inte stänga av "super-mega-ansikts-kanonen" efter halva tiden som planerat. Idag har jag jobbat med en skinande röd näsa, sådär halvkul!

Jag vet att många av min rader låter dystra. Rent ut sagt dystra likt döden, ibland. Men sen så kommer det något muntert, då och då. Idag blir raderna muntra.
Jag har haft en kanondag. Vaknade pigg och utsövd. Åt stadig frukost. Åkte till jobbet med ett leende på läpparna. Gjorde mer nytta en vanligt på jobbet; bland annat så sålde jag ett par Ek Of Sweden stövlar (á 3000 kr) och massa annat dyrt. Jag blev ansvarig för Björn Borg-studion i vår butik och fick då ha möte idag med en dekoratör från deras huvudkontor hela förmiddagen. Jag möblerade om halva butiken på egen hand och vart grymt nöjd med det. Detta var min lyckade jobbdag, toppat med att få umgås med grymt roliga medarbetare. Tummen upp för dagar som denna.

"Jag får liksom ingen ordnig på mitt liv" - Lars Winnerbäck.

En man som så många älskar, för sin personlighet, musik och texter. Kanske mest för vad han förmedlar i sina texter. En man som jag önskade att jag älskade, uppskattade, mer än vad jag gör. Det hade då känts bättre att döpa inlägget efter en av hans låttitlar, helt klart. Men titeln har inget med Winnerbäck att göra. Jag väljer den för att jag tycker om den. Har läst och hört orden så många gånger på annat håll. Faktiskt lyssnat på låten ett par gånger med, men inte riktigt fastnat för den. Det jag fastnar för är att den passar mig utomordentligt bra. Ser mig själv i orden. Har under en längre tid fattat tycke för titeln så pass mycket att jag vill yttra den, mest hela tiden. Skrika den. Viska den. Mima den. Skriva den. Klottra ner den på sätet framför mig på bussen. Skriva den med tårna i skorna när jag är frusen. Måla den på min halvt-målade vägg i köket.
All denna beundran samtidigt som jag hatar den. Jag vill bara kliva bussen. Gå barfota i snön. Bryta penseln. Aldrig mer höra Winnerbäcks toner. Jag vill bara få ordning på mitt liv. Jag vill. Jag vill. Jag vill.

En av mina absolut favoritkaraktärer, Chuck Bass, spelas av den inte alltför ofagre Ed Westwick. Jag är förstås en av alla de unga som följer drama-serien Gossip Girl. Serien som får alla oss dödliga att framstå som fattiga och framför allt oherhört ointressanta. Ed spelar i Gossip Girl den sluge och rike Chuck Bass. En kvinnotjusare i en egen klass och en finsmakare helt i min klass, när det gäller såväl kläder, drinkar och sitt val av kvinnor. En riktigt stjärna i mina ögon.
Som sagt så många gånger förut så följer jag en rad serier, däribland den Hollywood-baserade drama/kaos-serien Californication. Säsong tre släpptes i det stora landet på andra sidan haven för ett par veckor sen och jag följer förstås varje avsnitt med ett minst sagt intresserat öga. I gårdagens avsnitt så gästade nämligen Ed Westwick i serien, han spelade då en homosexuel tonåring som försökte ta livet av sig. Rätt intressant, om man är ett fan. Jag är ett fan av Chuck. Ed. Mest Chuck tror jag.

Jag kan inte längre räkna de gånger jag smygtvättat på mina fingrar. Med andra ord; det har skett alldeles för många gånger att jag smugit ner och tvättat sent in på natten. För det första så är det förbjudet, eller i alla fall som en spottloska på den teoretiska respekt som vi har i huset. För det andra; eftersom det inte står mitt eget namn på tvätttidstavlan just nu så finns risken att jag springer ihop med någon granne. Denne skulle nog inte ha något problem att se vart jag skulle vara påväg, med en påse tvätt i höger näve och i vänster ett paket tvättmedel. För det tredje så vore det ovanämnda hemskt pinsamt, själva mötet, med en granne. Fast risken måste vara minimal - för vilken frisk människa tvättar halv två på natten? Vem? Ingen? - Nej trodde väl det.

Alla hyllar denna lilla tjejs tolkning av The Killers - All these things I've done. Precis alla. Jag sågar henne. Så jävla hårt. Hon är svinbra, absolut. MEN det är grundregel nummer ett, man sjunger inte en killers-låt. The Killers sjunger dem. I min bok gör man inte det, inte alls. Aldrig. Kanske i duschen, men bara kanske. Men lilla rara Tove bestämmer sig för att sjunga ut för upp mot två miljoner tittare, live. Nej. Nej och nej. Sluta.
Fine, hon kan få att hon sjöng och utstrålade känsla de sista femton sekunderna. Resten sågar jag itu och slänger bitarna av en idolstudio och blonda lockar i kaminen.

 

 

Helgen har på alla plan varit en enda stor blandad kompott. Saker och ting har inte gått som planerat, andra gick bättre än väntat. Saker och ting hände som inte borde ha hänt, som inte fick hända. Tårar, kramar och kyssar. Gnäll och skäll. Tjat och gnat. För lite mat. Alldeles för mycket alkohol. För mycket jobb och som vanligt för lite sömn. Pengar har brunnit, inte bokstavligen, men nästan. Mitt hår har slitits, mina ben har dansat. Inte bara mina ben, hela min kropp har rört sig i otakt och i de allra mest konstiga rörelser bland egentligen alldeles för många snett-tittande människor.

Dock spelar det ingen roll. Inget av det. Ibland gör det inte det. Det är roligt att dansa, även om det ser förjävligt ut - för stunden. Det är förbaskat roligt att bränna pengar, även det för stunden. Det är mindre roligt att se människor gråta. Det är mysigt och tryggt att kramas och inte heller något fel på kyssar. Mina ben må vara trötta, min själ dragen åt olika håll. Helgen har varit rolig, minus vissa snedsteg som tydligen bara inte kan låtas bli att göras.

Jag vill spöka ut mig. Alltså inte lakan och kedjor, utan klä ut mig. Det ska vara serriöst. Vi pratar maskerad, big time. Det händer liksom aldrig. När jag går på denna maskerad, som aldrig kommer att ske, så ska jag klä mig som Sebastian Karlsson i Idol 2005 och Mariette Idol 2009. Det är så jävla coolt. Det kanske bara är jag som tycker det, men jacka/rocken/kavajen nedan vill jag bara ha på mig. Bära den med stolthet och aldrig ta av mig den;

 

Helt otroligt dålig bild, men ni minns säkert.

 

 

Han är ju bra. Inte bara bra, det duger inte. Han är fantastisk den där Erik Grönvall.
Jag tycker faktiskt att hans skjorta han bar i kvalet var fantastisk. Jeans-skjortan. Den är från H&M. Bra jobbat Elin Kling. Men måste bara säga att jag äger en. OCH JAG HADE DEN FÖRST! Först först först. Den du miss-jag-är-mode. MOHAHAH

Och den går så mycket bättre ihop med shorts från Intersport!

"- Ja det var tusan frost på bilen imorse"

Jag vet inte hur många gånger jag har sagt eller skrivit det idag. Främst sagt det med ord. Till trevliga kunder på Scorett. Lite sådär halvtrevligt småsnack i kassan när det varit lungt i butiken. Det roliga i det hela är att jag inte har någon bil. Inte ens körkort. Jag har nog inte ens startat en bil, kanske för att ha på stereon på sin höjd. Det är fult att ljuga. Men de är ju bara kunder så ingen större skada skedd.

Det är kallt ute. Det var det jag vill komma till. Rök kommer från min munn när jag andas, talar eller nynnar utomhus. Imorgon är det dags att köpa halsduk och vantar, det känns som en bra dag. Ute efter sånna här, får se om de går att hitta; skinn, svarta, tunna, snygga, manliga, inbrottsaktiga och smidiga. MQ blir mitt första stopp!

Vattnet rinner i köket. Ångar gör det också. Jag har nämligen världens varmaste vatten, hör och häpna. Det är så varmt att fyller man ett glas så går det inte att hålla i. Helt omöjligt, får ta det med grytlappar. Coolt värre. Vattnet rinner likt tiden rinner. Enda skillnaden är att vattnet försvinner ner i det äckliga avloppet och tiden försvinner i intet. Klockan går jävligt fort, det är fakta. För fort.
Anledningen till att vattnet står på och ångar är att jag fyller diskhon, här ska diskas. Har redan kalvat upp skjortärmarna. Jag är som sagt så många gånger förut, helt utan rutin numera, högar av disk och tvätt fyller min lägenhet så att den nästan är svårt att ta sig fram i. Slarvigt och ganska äckligt. Ändå sitter jag här och skriver blogg. Skriver av mig lite. Nästan så att dagens strapatser RINNER av mig. Det blir en pöl under mig. En pöl med diverse skor, ett par ciggaretter, en yllmössa från J.Lindeberg som var alldeles för dyr för mitt eget bästa. Allt rinner. Det rinner även ur min näsa. Jävla kyla.