Jag är John

En resa skulle göra mig så himla gott. Tror jag. Samtidigt som jag inte är killen som ligger och pressar på stranden, eller vad man nu gör där. Jag är mer killen som har på mig gröna korta shorts och en långärmad skjorta med uppkavlade ärmar, dricker en två för många billiga öl. Bärandes alldeles för färglada solglasögon med en cigg i munnen. Jag går runt och blir besviken på shoppingen, muttrar något i stil med att det nog är bättre hemma i Sverige ändå. 

Om det nu finns en grej, eller en sak, så är den att det inte är bättre i Sverige, inte alls. Inte just nu när solens närvaro i november går att räkna i timmar och vatten och smuts klär torg och gator istället för snö. Jag tjatar om att jag vill bort. Iväg och inte titta tillbaka på ungefär en vecka. Ska jag fly så blir det till solen. Det är väl inte helt omöjligt att det blir ett dopp och lite sånt där pressande. Risken är att allt detta bara är tillfälligt trams. Om jag känner mig själv kommer jag aldrig att kunna spara ihop pengar nog för att fly landet. Det finns för mycket att slänga slantar på, som fler par skor, söta drinkar och färdiglagad mat. Måste hitta mig en stor spargris. En riktig mördar-spargris som hugger efter mig då jag försöker ta pengar till att handla den där fina skjortan på Sandegårds.
En annan sak är att jag så sällan letat efter resor att jag inte vet vilken hemsida jag ska börja mitt sökande, vilket resemål, vikt på bagage och om jag får dricka något starkt på planet dit. Det finns mycket som står i vägen. Fast egentligen inte. Jag måste ut på gris-jakt till att börja med.