Jag är John

Visiten hos mamma var lika lugn och rofylld som vanligt. Försökte hålla mig borta från vardagen så mycket det bara gick. Alltså besökte jag mitt älskade facebook hemskt lite, bojkottade MSN helt och åt mycket och framför allt nyttig mat. Som vanligt så rotade jag runt i huset efter saker att sno med mig hem till lägenheten. Kan vara allt från glas till tavlor. Rätt stor lycka denna gång;

Jag är näst intill nyvaken och borde känna mig pigg. Det gör jag inte, varken pigg eller kry. Dessutom är min näsa svullen avförkylning, är lite för skäggig, har blåtiror underögonen efter för lite sömn och vitaminer. På detta så är jag blek. Vit som den utgångna mjölk som står och väntar på mig hemma i lägenheten. Det är underbart att se dödssjuk ut när fallet egentligen inte är mycket värre än snorig näsa.

Helgen har varit godkänd. Men inte mer än så. Mina förväntningar var alldeles för höga för min första nästan helt lediga helg på riktigt länge. Fredagen vart en enda stor spelkväll med endast pizza som sällskap. Lördagen slog vi till med festklubban riktigt ordentligt... det gick lite för mycket pengar bara. Men man får faktiskt bara lön ett datum i månaden.




Ångra, ångra inte, ångra, ångra inte, ångra, ångra inte... ?

 

+

 

 

= SANT

 

 

Slantar och mynt fattar eld i mina bara händer! Jag bränner mig rödflammig, men ingen läxa lär mig. Sprätta pengar är hemskt roligt, för roligt. Det har knappt gått fyrtio minuter sen pengarna ramlade in på mitt konto och jag känner mig redan fattig. Fast pengarna har ju förstås inte gått till nytta; i alla fall inte de slantar som försvann inatt, de gick till hyra och anant nödvändigt. Trist! Himla trist!

Äntligen har denna fantastiska butik tagit ett steg frammåt i utvecklingen! Fantastiskt! Jag och Alex klickar hem en beställning i veckan!

 

Äntligen är det spikat! Klappat och klart vart jag och min framtida hustru ska fira vår smekmånad - i Åhus, Skåne. Där leverantören av en av världens bästa och finaste sorters vodka Absolut Vodka har sina rötter. Företaget ska slå upp en enorm skrytbyggnad i det mindre samhället, ett hotell med plats för ett sextiotal rum som ryms på tolv våningar. Byggnaden kommer till utseende se som den klassiska Absolut-flaskan. Jag tycker det är fantastiskt!

Ikväll måste jag lägga mig i tid, smygtvätta, kolla på två avsnitt av DEXTER, läsa ut senaste Dan Brown-boken, stryka skjortor, byta lakan och sånt i sängen, raka mig och mycket mer. Med tanke på allt som måste göras så förstår jag inte alls hur jag ska kunna med lyckat resultat genomföra första punkten - lägga mig i tid. Det är helt omöjligt, ment ett måste. Jag måste upp i god tid imorgon. Gå till banken samt fixa lite inne på Sandegårds.
Klockan är snart halv tolv och jag borde ha sovit för nästan en halvtimme sen - det här går ju galant!

Jag är så hemskt bortskämd när det gäller mat. Ända sen barnsben. För att få lite perspektiv så kan jag ju säga att det fanns inga dagar då det serverades falukorv, makaroner eller annat snabbt vid bordet hemma i yngre dagar. Det är samma sak de få gånger när jag tar mitt pick och pack och reser hem till mamma, det äts himla gott. När det gäller mig själv så är jag inte dålig i köket, men inte heller bra. Absolut inte bra på att laga stora volymer, främst inte bra på att laga billiga smarta matlådor till jobbet. Idag tog jag mig själv i kragen och lagade pasta med stekta kikärtor, paprica, tomater och linser! Över det hela ringlade jag tunna cirklar av sweet chili-sås. Det hela känns nyttigt och blir i alla fall godkänt med en bit bröd till. Räckte till tre lådor vilket jag spar in så hemskt mycket pengar på! Är enligt mig själv med än väl förtjänt av en klapp på huvudet.

 

Låtar som denna får mig bara att vilja dra täcket över huvudet och stanna inomhus. Stanna där i en evighet. En evighet som varar tills jag är magrare än möjligt går. Så mager att jag kan hasa mig ut till luften utan att ens röra vid täcket som en gång vilade på min kropp och fängslade mig. Så tunn och lätt att jag, precis innan mina bräckliga lungor fyllts av len luft, slår i golvet och går i spillror. I splittrade tankar och delar förstår jag först då att allt jämmer var förjäves. Typ. Samtidigt som jag vill gå tills fötterna under mig går i strejk och mina en gång vita sockor är lika röda som det spräckliga i mina ögon. Trötta ögon som blir tårade och om möjligt ännu rödare av minsta vindpust. Vill gå så långt att det bara är vinden som finns att möta min blick. Jag skulle låta den med all sin kraft lent skölja ur mitt kranium. Med luft skölja för alltid bort tankar på allt och egentligen ingenting. Typ.

 

 

Jag har skakat galler och skrikit på fängelsevakten i alldeles för många dagar i sträck nu, det är tur att jag får betalt för det. Trots slantar så blir jag hemskt matt. Idag blir jag frisläppt, för en dag, då ska jag bara vara för mig själv och bara unna mig. Som det ser ut nu så ska jag unna mig klippning och någon god lunch. Ska även kika efter ett par kängor till vintern (läs blasket). Håller tummarna att det finns storlekar. Blir även en tripp till MYRORNAS för att förhoppnigsvis fynda något. Även kika in på fantastiskt glamorösa Galaxen i Sandviken för att kika efter möblemang. På jakt efter en serveringsvagn, paraplyställ och en herrbejtänt.

Nej, hög tid att byta den randiga fängelsepyjamansen till något fashion värdigt gatorna i Sandviken såväl Gävle. Gör som mig; ha en toppendag! Adjö

Jag glömmer det varje gång, det är som att lära en gammal hund sitta. Vänd och vrid lite på det citatet tills ni får fram bilden av en kille som hyr alldeles för mycket film, även solo ibland, och alltid lämnar in dem i sista minuten. Sista minuten som i att med våld kasta in dvd-rackar:n klockan en minut i fem, då de ska vara inlämnade. Jag hyr film på HEMMAKVÄLL för att jag tycker att de är bäst. Överlägset bäst utbud på såväl nytt som gammalt och god glass. Men deras nya regler får mig att överväga att gå till Statoil och hyra. Förut så hade man flera dagar på sig att lämna tillbaka filmen. Idag så är det ett dygn. Jag glömmer det varje gång, gång, gång... detta står mig upp i halsen och min väl samlade bonus får istället för att gå till någon cool dvd-box gå till att betala förseningsavgifterna. 

Med uppkavlade ärmar och knytna nävar säger jag följande: tack Kristian och Frida för bullarna! De är nästan lika goda som mammas! De ligger framför allt i en snyggare påse än de hemma från mamma!

Efter att ha jobbat på Scorett sen i juni så har en rad rutiner kommit till. Dessa hjälper mig genom mina dagar som Gästriklands bäste skorförsäljare. Då talar jag inte om rutiner som det eviga uppesittandet som får mig att se sjuk och grå ut. Inte heller alla de gånger jag icke medvetet snooz:at ett par gånger för många och inte hunnit äta eller styla kalufsen. Det gäller att undvika ovannämda. Istället hålla till sig som trevliga, mysiga och lugna rutiner som dessa;

* hänga av sig rock och halsduk på den enda lediga kroken (trots att jag är först på plats)
* slå på egen skiva hemifrån istället för den usla Scorett-radion
* sätta på ett par koppar kaffe, ta ut växelpengar och nycklar till galler
* tända endast lamporna över kassan
* räkna in pengarna
* gå in och hämta koppen med rykande snabbkaffe
* slå på ljuset i hela butiken - avnjuta kaffet i takt med att ljuset sakta, sakta lyser upp länets bästa skobutik.

Den sista punkten gillar jag allra bäst. Det är helt otroligt mysigt, musiken i bakrunden på låg volym, när spottarna i butiken tänds i lugn takt... Otroligt! Små obetydliga saker som spelar på så stort. Efter dessa punkter följer mer plågsamma punkter, bland annat dammsugning, moppande och torkande av golv m.m. - men de hör inte till det här inlägget. Det här inlägget är myyyysiiiigt!

Ikväll bjuder jag och Mika på en bit mörk choklad till gamla trogna hundar som ni!

Jag stötte på en filur här om kvällen vars nuna jag inte ser så ofta som jag skulle vilja numera. Den här människan var arg på mig. På riktigt. Hon ansåg att jag till en viss grad förstörde hennes surfande genom att inte blogga som jag gjorde förut. Jag förstod inte alls vad hon menade. Kom igen liksom. Liten blogg med standardmall, knappt hundrafemtio läsare, stavfel och särskrivningar så det står härliga till. Men tydligen gjorde jag något fel, utöver det ovannämnda. Felet enligt henne var att texterna numera är opersonliga och lite för glada för att vara "mig". Det tåls att fundera på vad hon egentligen menade... det hela kan ju mycket möjligt ligga i att vi alla är lite mörka numera. Jag är nog inte ensam om att föredra de dystra tonerna och tycka att sorgliga slut är bäst trots att tårar faller. Sen är det ju faktiskt vetenskapligt bevisat (har jag för mig) att människan överlag har lättare för att snappa upp negativa saker. För att inte tala om att alla våra nyheter är proppade med hemskheter. Vad gäller mig och denna blogg så är det så enkelt att jag har väldigt mycket tråkigt att tänka på, både i nuläget och på sikt, men jag anser ingen av er snokare vara värdiga att ta del av dessa hemligheter. Samtidigt att det inte är rolig läsning, eller intressant för den delen. Det kanske är fin läsning, fina poänger och välskrivna rader - men långt ifrån roligt och bra på ett bra sätt. Varken för mig eller för dig.

(Låten ovan har inget med inlägget att göra alls faktiskt. Bara en förjävla bra låt som jag och min vän Olli sjöng oss hesa på inatt)

Jag är så äcklig just nu! Ni skulle bara veta. För inte många minuter sen vaknade jag upp på soffan till sluttexten av X-Men Origins: Wolverine. Filmen jag tjatade ett halvår innan den kom på svensk bio att jag skulle se premiärvisning av... ikväll var första gången jag såg den (och somnade). Nyvaken och arg på mig själv att jag sovit bort en, troligtvis, grymt bra film. Inte nog med det så har större delen av min pizza blivit kall under snarkandet. Jag luktar nu pizza med följande ingridienser; räkor, ost, lök och salami, solariesvett, vanlig svett och rök. Det hela får mig bara att vilja ta tag i min taniga kropp, vrida ur den, spara dropparna och framställa en parfym tillsammans med Björk & Berries parfymör Pierre Wulff. Det är hög tid för en dusch, det här går inte längre!

Tre. Inte tre som i det billiga telefonföretaget med dålig täckning utan tre som i tre värnpliktiga i mitt vardagsrum (plus jag själv). Känslan av att vara utanför har sällan varit så stark, dock samtidigt trevlig. Som näst intill ensamt alkoholpåverkad så trivdes jag likt en katt i mattes knä. Jag fick chansen att ställa frågor som "får ni skjuta mycket?",  "har du åkt pansarvagn?" ... och vidare. Frågor som inför dessa människor uppfattas som helt idiotiska - men för mig fruktansvärt intressanta. Jag sitter här och spinner. Se mig som en bondkatt, inte som en sån där ful perser. De är inte fina alls. Alla ser förjävliga ut, alla förutom en. Det fanns en perser i hela stora världen som var vacker och han gick under namnet Svarten (R.I.P). Men nog om katter och mig själv. Det är mer än hög tid att gå in och mysa med mina värnpliktiga. Det är hög tid att tvinga dessa att följa med till billiga Steel Town - haket som vi alla har råd med helgen innan löning.

Tack för mig. *purr*purr*

Till er alla! Lyssna och läs noga. Lyssna gör ni ju som ni vill med, men det är en bra låt. Läs följande: portkoden till mitt trapphus ska enligt skrivna regler upphöra fungera efter tolvslaget (vardagar). Enligt mig så räknas veckodagen fredag till vardag. Fredag räknas inte till vardag enligt min "portkods-dosa", bara så ni vet. Klockan var exakt 23.22 då jag försökte knappa in den fyrsiffriga koden - resultat = ej godkänd kod. Så med andra, kortfattade, ord så gäller inte tolvslags-regeln på fredagar. Nyttig kunskap så det heter duga. Det är tur att det fanns en del individer i lägenheten.

Det kanske är det fulaste som finns när människor, i nio av tio fall män, "grrr:ar" åt kvinnor. Det är så fult att jag skäms på deras och hela världens befolknings vägnar. Men ikväll kan jag inte säga (låta?) något annat. Det är på något sett okej i ett fall som mitt, då jag sitter hemma solo och äter middag framför fredagens avsnitt av Idol 2009. Alldeles nyss svalde jag en köttbulle hel, innan det så var det Tove som sjöng. Jag skulle faktiskt kunna stänga av ljudet för en sekund eller bara lyssna på för och eftersnack med henne för hon är så sjukt jävla charmig. Jag blir så attraherad att mina makaroner framstår som kalla och sega då de egentligen är nykokta. Det är helt sjukt var snygg hon är... vid sång, dans och bara kallprat med Peter Jihde. Första gången hon fick lite tv-tid så var hon grå och tråkig. Näst intill barnslig. Idag är hon stylad och uppvuxen till en fantastiskt snygg kvinna som går in med inställningen "nu ska jag röra och föra mig så att alla Sveriges pojkar, killar och män vill ligga med mig" varje uppträdande. Jag vill i alla fall ligga med henne vid varje uppträdande, men det går ju inte. Det skulle ju bli hemskt konstigt bland allt folk och inför Bagge & Co.

 

Bilden är i lika kass kvalité som skicket mina skor är i. Dessa skor är de bästa jag någonsin köpt. Märket är Schmoove och kvalité, komfort och utseende är lika jävla bra som namnet är coolt. De är de enda skorna jag sett i mina dagar som är lika snygga som Converse när de är slitna. Fan vad bra. Jävlar i mig. Mitt par Schmoove är flaggskeppet för hela min garderob. Bland det mest lustiga är att de inte är från Scorett (cut my fucking head off).

Krogen saknar mig som jag saknar den, alltså väldigt mycket. Det kliar i mig likt klåda efter att få röra på fötter, höfter och händer i form av fula danssteg. En eller två för många rosa pantrar hade inte heller varit fel, inte alls. Ikväll blir jag utan de rosas ljuva smak och musik som jag i nyktert tillstånd avskyr.
Istället förgyllde jag min kväll med att dra benen efter mig på jobbet lite för länge, lite extra dammande och en fin liten postit-lapp med en hälsning till mig själv; "God morgon din sköna böna, glöm inte att fylla på strumpor". Efter att ha hjälpt människor till ett bättre liv med att pryda deras fötter med formidabla skor så tog jag sällskap med Alex hem. Vi hyrde film nummer tre av de nya filmerna om Johan Falk, svensk action i sitt esse. Åt knäppkorv och tuggade billiga chips från Willy's. Alex pös iväg runt tolvslaget och mycket lägligt så får jag både samtal och sms fyllda av tjat att bege mig till Kharma... Men nej, inte inatt. Ikväll och inatt är jag en ansvarslös (pank) ung man i mina bästa år.

Jag blir rädd för mig själv. Det blir jag ofta gånger då jag är ursinnig, djupt deprimerad eller alldeles för stressad. Ikväll ramlade jag av stolen av rädsla och förvåning över detta:

På facebook kan man tydligen se hur mycket tid man spenderar på sidan. 42 timmar och 19 minuter i veckan nördar jag facebook. Är inte det helt jävla stört så säg. Jag har ju ett jobb! Nej, jag har två jobb, varav ett av dem är näst intill en heltid. Det är helt otroligt var läskig jag är.

Covers på den sägregna gruppen Kent görs för första gången någonsin riktigt bra av Carolina Wallin Pèrez! Det är så bra att jag blir alldeles förälskad. Jag kärar ner mig helt i en röst som är lika vacker som texterna är mystiska. Dock är det enda jag kan tänka på hur hon är som person. Jag har googlat på henne och kikat bild efter bild, kikat in hennes myspace - på nästna alla bilder så ser hon så otroligt ofarlig och tråkig ut med en snudd av snällhet. Jag tror det är fejk! Någonting i mig säger att hon är en skrytsam bitch med nästan upp i vädret. Som förstås är helt fantastiskt bra på att sjunga, spela och föra sig som en harmös kvinna. Jag tror hon är den som skriker på sina bandmedlemmar och tror sig själv vara bättre än Kent själva. Vilket svin den d'r Pèrez måste vara! Ett svin som sjunger som få.

De jävlarna stack mig! Ont gjorde det. Det gjorde ont redan när den stora kvinnan till sköterska greppade tag om min arm. Det gjorde förbannat ont när hon stack. När vaccinet sprutades in i mitt blodomlopp. När hon drog ut nålen. Till och med smärta när hon tryckte på plåstret efter. Jag känner mig svag och darrig. Blind och döv. Svettig men kall. Min högra arm är helt död. Snart är säkert hela jag död.
Idag tog jag det omtalade vaccinet mot "svininlfuensan". Så inget nöff här inte. Dock var det en pina att vänta på sprutan och ni läste ju ovan om hur smärtsamt det var att ta den. Överkänsligt på hög nivå, hela proceduren tog inte mer än tjugo minuter (då säkert 19 av dessa minuter var köande). Så jag känner mig lite larvig. Mer än vanligt då alltså. Men det är fan inte jättelätt att vara optimistisk om biverkningar och annat med det här vaccinet, som faktiskt ska vara något bra. Det står så mycket läskigt skit i tidningarna och många av mina vänner har klagat över att de "inte kunnat sova på den arm de blivit stuckna i". Vi får se! Den som lever får se. Jag dör i alla fall inte av svinis den här säsongen!

 

 

Det var en sann fröjd imorse när jag fick veta att de nya busslinjen till mitt jobb äntligen är klar! Hade jag haft körkort så hade det tagit mig ungefär 7 minuter (högst) från att jag vridit om nyckeln till att jag parkerat på parkeringen vid Valbo Köpcentrum. Istället skiter jag i att ta körkort och ser mig som en stolt kollektivtrafikant. Jag åker bussen med andra ord. Bussen som är dragen till min arbetsplats går så sällan som en gång i timmen och resan tar mellan 35-45 minuter beroende på väder och alkolister. Och förstås att bussen tar en hu-jävla omväg. Det finns en annan buss som går efter motorvägen, förbi Valbo, men som inte stannar där... TILLS IDAG!
Från och med idag så stannar den till vid Valbo Köpstad (granne till Valbo Köpcentrum). Den ljuvliga bussen stannar vid fantastiskt vacker busshållplats, därifrån det går att gå genom en fantastiskt cool tunnel och sedan är man nätt och jämt på jobbet. Det tog 8 minuter och 34 sekunder att ta sig till jobbet idag. FUCKING FANTASTISKT!
Helt sjukt att man kan glädjas åt så små saker i livet. Men varje liten sak behövs!

 

Jag och mina båtar blir bara mindre och mindre. Jag blir lite tunnare för var dag som går och mina fossingar blir snart till små jollar. Hemma hos mamma kan jag hitta skor som är sen högstadiet i storlek 45. Går vi några frammåt i tiden så finns det skor i storlek 44. Just nu har jag 43. Det är himla lustigt tycker jag. Kan tycka att jag borde ha växt istället för att ha krympt, säg om 15 år, då har jag under storlek 30. Jisses vad problem jag kommer få med mina framtida skoinköp. Allt detta tjat är ju förstås nonsens... Sant nonsens fick jag konstaterat idag!

Se och häpna, här sätter jag foten i min första 42:a. Helt otroligt!

 

 

Björn Borg, svart. Utanhölje i grovt skinn, lätt fodrad. 1199 pistoler (kr)

 

Det var faktiskt hemskt längesen jag var med på ett vimmelkort. Förut, på den gamla goda tiden, var dessa foton betydligt flera! Inget jag saknar, inte alls faktiskt. Men den här bilden från i fredags fastnade jag för, det är ju järn-gänget! Sköna människor som alla fyra gör sitt bästa för att se snygga ut. Självklart lyckades de!

Jag har bott här länge nu. Inte jättelänge, men ändå. Tillräckligt länge för att inte få kalla mig "nyinflyttad", vilket jag så ofta gör. Det känns tryggt, det går liksom att falla tillbaka på och använda som ursäkt när jag måste ge vägbeskrivningar eller något dylikt. Inne hos mig har jag inte fått ordning helt ännu, det finns en ofärdig vägg, lite kartonger och möbler i hallen som ska iväg. Kartonger finns det även i mitt sovrum, de tar till och med upp en hel vägg. De står där prydliga och fyllda med (troligen) saker och ting som jag inte akut är i behov av, dock är det saker som ska packas upp och stuvas undan någonstans. Jag nämnde här i veckan att min vän Niklas tjatade med mig på en springtur, kallt som det var ute så kändes underställ eller långkalsonger som ett måste. Båda plaggen ligger noga packade någonstans i lådorna i mitt sovrum... såhär såg det ut när jag, i stress av att Niklas stod med bilen utanför och tutade, letade efter något av dessa plagg.

Om det nu finns något roligt med det jag berättar och bilden jag visar så är det med all säkerhet att jag inte fann något av det jag letade efter.

Det har gått upp för mig att sen jag kastade ut min gamla, bekväma och nersuttna datorstol och bytte ut den mot dem nya coola designstol i hård plast som min beniga rumpa nu vilar på är på tok för hård. Den är så plastig att jag får ont i rumpa, rygg och sedan i nacke. Jag bullar upp med ett par kuddar, men dessa vägrar att ligga på plats. Tanken med själva bytet av stol var att jag tyckte föregångaren var för klumpig och ful. Framför alltså var tanken att mina timmar framför datorn skulle bli färre... Men icke!
Jag blir arg och får lust att bada i tigerbalsam. Istället så reser jag mig upp och sträcker på mig så det knakar sådär härligt, ser sedan ner på stolen och blir glad igen - för den är så jävla snygg.

"Vill man (ha) vara fin(t) får man lida pin"

 

 

Inte som i Springsteen, som i min käre chef på Scorett. Så jävla skön kille! Han svängde värre än mig på Goya inatt! Hur kul som helst! Takterna sitter i, det är kul att se. Innan utgång så vart det käk och förkrök med resten av personalen hemma hos the boss. Det må låta som värsta smörningen, men det var fantastiskt god mat. Magen och jag är nöjda. Mätt på alltfrån avocado med romsås till grillad fläskfilé med bakpotatis (plus en hel del alkohol). Ett humör på topp. Dock börjar humöret svika, det hela viker sig av trötthet. Brist på sömn märks. Det kommer bli helt fantastiskt att få sova ut imorgon utan något alls att gå upp till. Lika fantastiskt som kvällen med Scorett-folket. Vilket jävla gäng!

Det har varit ett jävla festande på de senaste förkeporna hos mig. Det är helt galet hur skit lägenheten ser ut såhär dagen efter. En ovetande om antalet människor som drack här igår skulle hur lätt som helst kunna tro att det varit öppet hus för hela staden. Det ligger skor i sägen, soffan och bakom tv-bänken. Citron och påsar med salt ligger på bord, bänkar och såväl golv. Det klibbar och stinker fylla i vare liten vrå. Något nytt för detta förkrök var att det ligger små stenar över hela vardagsrumsgolvet. Sånna där dekorationsstenar, dock hittar jag inte fatet de så prydligt ska ligga på. Jag hittade även en iPod Touch under massa kläder i mitt sovrum. Tack och bock, precis vad jag behöver!

Idag har jag gjort mitt allra bästa för att inte se, lukta eller framträda bakis på jobbet. Idag gjorde jag mina timmar på Sandegårds, då det kändes lite extra viktigt att vara skärpt. Det gick. Men inte mer än så. Det gick inte bra, men inte heller så dåligt. Är lite besviken på mig själv att ens utsätta mig för risken att se odrägligt bakfull ut. Men det gick som sagt, efter åtskilliga glas vatten och en par strykningar foundation i ansiktet så var man på topp igen. Det enda som inte gick att åtgärda var min röst. Så idag servade jag kunder med en hes och sliten stämma. Kanske trodde de att jag hade en sån härlig röst, kanske att jag var en sångare? Eller så ser de bara rakt igenom kladdet i mitt ansikte och de sprängda ögonen - såg att jag var jävligt trött och bakfull som ett as. Pinsamt, men det är smällar man får ta när det ska vara ett jävla festande hela tiden.

Ikväll kör vi igen. Inte på samma gnista, men en utgång går inte att komma ifrån. Ikväll blir det middag och lite krök i Gävle med mina kollegor på Scorett! Tagga!

Man kunde tro att jag hade tagit den där omtalade sprutan, med tanke på hur jag känner mig i kroppen nu. Men nej, jag var bara ute och sprang en liten tur igår. En liten tur som blev alldeles för lång i ett på tok för högt tempo. Igår kände jag att springturen var befriande och frisk. Idag tycker jag den var skit. Så jävla jobbig bara. Så sjukt jobbigt att känna att vader och ben inte alls vill samarbeta.
Äsch, det är fredag - DET ÄR HELG. Dags att rycka upp sig. Ikväll blir det alldeles för mycket "ap-vin" och lite fult dansande på Kharma.

 

 

Jag är en person som väldigt ofta tar i lite för mycket. Samtidigt som jag allt för sällan tar i alldels för lite. Det där lät skumt, jag vet. But hear me out. Faktum är att det finns en rad bedrifter där jag tagit med all kraft och sedan har det inte blivit något bra av det ändå. Eller att det inte blivit uppskattat, på olika sätt. Inte uppskattat på så sätt som att jag inte får samma respons som jag förväntar eller önskar.
Ikväll tog jag i lite för mycket, vilket mina fötter, vader och kanske hela min kropp kommer få lida av imorgon och resten av helgen. Jag och min vapenbroder Niklas fick för oss att rymma till Storviks skogar och springa över 7 km i totalt mörker. Han i sina nya jävligt coola springskor (med inbnyggt stegräknar-chip, typ) från NIKE. Jag i hans andra par skor, som var minst en storlek för små. Mina tår är nog den del av kroppen som tagit mest stryk. Dock var det förbaskat skönt att springa. Vi sa inte så mycket, vi sprang i tystnad och helt i tankar på annat.
Tankar på människor jag tog i lite för mycket med. Eller tog i för lite med. Människor jag spenderade alldeles för lite känslor och tid på. Människor jag spenderade alldeles för mycket av både och på. Det här med att springa är inte dumt alls.

Jag tror även att jag tagit i lite för mycket med mitt skrivande här. Det hela känns så opersonligt och fruktansvärt ointressant. Vi får se vad det blir av det här.

 

 

För mig så känns den här arrangören något mer omfattande än tidigare blogg-pris-events. Aftonbladet är ju ändå rätt stor. STOR som i landets ledande kvällstidning. Kanske inte alltid de bästa nyheterna, nästan aldrig faktiskt. Men för en ganska obildad man i unga år som mig själv så är tidningen och framför allt hemsidan perfekt. Sen om jag till skillnad mot Dagens Nyheter måste ta väldigt mycket av vad Aftonbladet skriver med en nypa salt så är tidningen enligt mig mest intressant. Kanske kommer vissa nära till mig hugga huvudet av mig, men so be it. Jag tror jag klär rätt bra utan huvud. Skämt och beröm osido.

Stora Bloggpriset är ju indelat i en rad olika kategorier; allt från mode, livstil till politik. Jag nobbar dem alla i år. Även om jag tycker det är förbaskat roligt att klä upp mig fint, så har jag ingen ork i år att kliva upp i fluga och tacka "alla som tagit mig dit jag är idag" på Nalen i början av nästa år. Så nu har ni möjligheten. Se det som att jag ger er detta, ett tack är på sin plats!

http://storabloggpriset.se/

 

 

Kaffe är en av mina laster. Precis som det eviga rökandet så fort alkoholen når blodet. Den ljuva drycken och de giftiga pinnarna har för mig vissa likheter, men samtidigt en del olikheter. Den förstnämnda dricker jag för att det är trevligt, mysigt och vuxet på något sätt. En social akt, eller något i den stilen. Det är även socialt att ta en rök, tyvärr. Det är hemskt trevligt att stiga utanför den höga ljudnivån och ta en paus, prata lite och kanske ta första steget med någon okänd människa. Frågan om eld är ju en öppningsfras som slår de flesta. Kanske är frågan om socker eller en skvätt mjölk en bra fras det med? Något att som ska testas helt klart. Så med andra ord så har de två giftet, det sociala och en mysfaktor tillsammans. Det som skiljer dessa åt är nog främst att drycken lutar mer åt det vuxna helt klart. Då rökandet istället befinner sig på en hårfin kant mellan "bad boy" och "fjortis".

På tal om kaffe så har nog ingen missat att jättekedjan Starbucks inom kort slår upp sina dörrar runt om i landet (första servering öppnas på Arlanda efter nyår). Det talas om att den amerikanske jätten kommer köra över de kedjor som redan finns i landet, som t.ex. Wayne's. Samt att nykomlingen kommer ligga högt i sina priser på den varma drycken. Jag tror nog på överkörningen, men priserna kommer nog inte alls vara så hemska, snarare att det kommer uppstå priskrig och annat mellan Starbucks och dess konkurrenter. Vi får se! Jag önskar i alla fall innerligt att de öppnar i Valbo Köpcentrum. För Wayne's i där är sämre än kaffet jag kokar hemma.

Kanske borde rubriken på detta inlägg innehålla båda mina laster, men den icke nämnda skäms jag lite över. Så det fick vara. Sån är jag; borstar saker och ting unden mattan - typ.

 

 

 

Idag har jag varit ledig, vilket jag även var igår. Nästan. Med det så menar jag att det uppkom lite arbete trots den toma rutan på schemat. Det arbete som uppkom stavas I-N-V-E-N-T-E-R-I-N-G. Tro mig, det var lika urbota trist som det låter. Visst, vi på Scorett har ju det ganska mycket lindrigare än exempel grannen COOP FORUM, lite skillnad på storlek av sortiment. Men å andra sidan så var vi endast två personer på 7400 skokartonger och under rejäl tidspress... Tänk er att lagret inte är större än ett hyffsat litet vardagsrum, det är så trångt och knivigt att se kartongernas streckkoder att jag som inte ens lider av klaustrofobi egentligen helt plötsligt gör det. Vi började vårt räknande kvällen mot tisdag, blev klara strax innan tolvslaget. Dagen efter så underbart tidigt som klockan sju var det dags att infinna sig i butiken återigen för att rätta till lite missar och annat sen gårdagen. Bittert! Riktigt bittert att inte ha körkort, på det sättet att jag inte var hemma från jobbet i måndags förens långt in på natten, fick sova runt fem timmar för att sedan åka in bara någon timme till vackra Valbo. Det är då jag önskar att jag hade körkort plus fordon och slapp kliva upp ett par timmar tidigare bara för bussens skull.
För övrigt så lät dosorna vi använde oss av hemskt illa. Ett riktigt högt "blipp" för varje läst kartong... Som nämnt ovan så var det en hel del kartonger. Hör fortfarande det hemska ljudet, trots att jag lyssnar på så jävla bra musik.

 

 

Jag vågar inte gå ut med det, än. Den stora come backen, sitter och spinner som en katt i lugnets tillvaro - lugnet innan stormen. Har pillat lite på ett mail till Aftonbladets chefsredaktör Jan Helin under kvällen. Har inte skrivit ett vettigt skit ännu, inget vettigt som kommer få honom att förlåta mig. Mitt nedläggande av min blogg var ett svek som kommer "hemsöka" honom resten av hans liv, som han sa (läs vrålade) till mig när jag gav honom beskedet. Men jag menar, det finns ju helt klart bättre tidningar att skriva för. Det är klart att det inte har varit helt fel att vara flaggskepp för aftonbladet.se, men det är hög tid att gå vidare. Jag tror jag kör här på blogg.se istället. Utan någon super-fashion-design och allt sånt, kör lite mer diskret. Tror även att jag skippar att släppa igenom alla kommentarer också. Det får vara. Det får vara enkelt och diskret. Precis som uppgifterna angående tid, plats och gästlista till min come back-fest. Det enda jag vill säga om den är att jag lät bli att bjuda Foki, Tobias, Bella och reten av gänget. Det blir något litet, men glammigt! Mer om detta senare.

I smyg letar jag mig tillbaka. Letar med ivriga händer efter en penna som jag för knappt en vecka sen bröt itu. Flisor och korn av blyerts i korgen under mitt skrivbord. De ligger tillsammans med ett iturivet vykort och en till största del krossad rosa nyckelring - okej, inte riktigt så dramatiskt. Inte alls. Inte nu, men för inte så många dagar sen var dramatiken på sin plats. Nog om det.
Jag letar mig tillbaka till det jag gillar mest; att skriva oväsentligt nonsens rad efter rad. Det är något jag skulle kunna göra på heltid. Lägga sko, möbel och kläd-karriären helt åt sidan och bara knappa på dessa tangenter. Trots omständigheterna så känner jag mig inte lika mörk som tidigare. När jag smugit klart ska jag ta mig i kragen och skriva mer roligt och intressant. Inte längre missbruka denna plats, som jag så vackert sa i mitt "sista" inlägg. För det finns så mycket humor i allt vad mina ögon letar igenom och stöter på. Dock har jag en förkärlek för mörka rader, precis som för mörka toner så vi får se hur det hela urartar sig. 

Nu ska jag tassa vidare.

Rapa, stampa, le, skratta, fnissa, skäll, hoppa, gnäll, fis, rynka på näsan, klappa händerna, gör tummen upp - ned, skaka på huvudet, skrik, viska... skriv något. Säg något. För i helvete. Jag tål snart inte ens tanken av dig.

Snart kastar jag något rosa i papperskorgen.





Känner att jag missbrukar den här bloggen. Slutbloggat tills vidare i brist på livslust.

Ibland håller det inte. Jag har mer än ett jobb numera... det känns. Hela dagarna så är jag trevlig, fjäskig och ständigt leende. Det tär rätt bra. Det tär ordentligt, inte bara på smilgroparna utan på kropp, själv, sinne och hjärta. Jag klagar inte. Jag är oherhört stolt över mig själv för att mina fötter står där där de står idag. Men ibland håller det inte, som ikväll så vill jag bara bara slänga väckarklockan i väggen och aldrig mer gå upp och stega iväg till ett arbete som jag egentligen inte alls har något emot. Det är skrämmande hur jag kan vända i humöret så fort. Jag blir rädd för mig själv och varnar härmed allmänheten.
Förutom jobbet så är det mycket annat som känns. Jag har en god vän som tror sig vara känslokall och hårdhudad, jag vet att denne inte är det egentligen, ändå vill jag vara som honom - i tider som dessa.

Jag vet inte varför det första jag klickar mig till när jag sätter mig vid datorn är Spotify. Varför just Spotten vet jag ju, såklart; ett datorsittande utan musik är inget datorsittande. Men jag har inte den blekaste varför jag just spelar upp Beyoncé - Halo som första låtval. Jag må beundra denna vackra kvinna för hennes talang, dock är musiken inte alls min smak. Vad nu just min musiksmak är kan jag inte svara på, men Beyoncé hör inte dit. Så jag blir lite röd om kinderna och drar ner persiennerna så jag kan fortsätta skrika med i låten. Inte sjunga, för det kan jag inte. Det värsta är att det är så förbannat lyhört i huset jag bor, så vi ber till gudarna att mina grannar, precis som mig, fått en tillfällig HALO-FEVER. Imorgon går jag upp extra tidigt för att finna kur för detta.

Mitt hår är alldeles för vått. Alldeles för vått för att kunna slitas sönder lite mer med platttång, som var dag. Blandat med min skräck för frisörer och min förkärlek för längre hår, så är min kalufs för oklippt - håret är för tjockt mest överallt och det tar evigheter att torka. Jag ser det som ett problem, speciellt en dag som denna, då jag klivit upp lite för sent, morgonkissat lite för länge och drömt mig bort i duschen de där tio minuterna extra. Duschens lugna strålar behövdes efter en natt bestående av oljud; mitt i natten bestämde sig min granne för att agera trubadur. Samtidigt som ett enormt monster strök fram och tillbaka på Sandvikens centrums gator. Ett sånt där stort monster som suger bort att grus och blinkar orange (?).
För att inte tala om hur trött jag är. Det är helt sjukt. Har inte gått upp såhär tidigt på väldigt länge. För länge. Varken jag eller min kropp känner igen sig, min spegelbild var likblek trots varm dusch och solarie-solbränd hy. Något som också skrämmer mig lite, är att jag alldeles nyss, innan jag satt mig ner och skrev detta, dansade och mimade på stående fot till Beyonés Halo alldeles för seriöst. Till mick hade jag en kulspetspenna som jag stulit från någon krog här i staden. Det är inte okej (varken dansadet eller stölden).

Anledningen till att jag är uppe så tidigt är att jag för en tid tillbaka ställt upp på någon form av photoshoot inne på IKEA. Temat är "efter fest", vilket i mina öron låter som att det är helt okej att vara mörk under ögonen ,trött och sliten i allmänhet. För det är precis vad jag är. Efter fest - eller som idag - som just nu.

Min mobil är inte som förut... den är hemskt tyst numera. På ett sätt som jag inte alls tycker om. Visst den låter som förut, plingar till som förut. Inkorg och samtalslistor fylls. Men inte på samma sätt. Inte av samma meddelanden eller samtal längre. Om detta var facebook skulle jag ha tryckt en miljard gånger på den "ogilla-knapp" som inte finns där. Den finns inte där fast jag så gärna vill det. Precis som de meddelanden i min inkorg inte finns där - fast jag så gärna vill det.

Inatt satt jag uppe alldeles för länge, som vanligt utan anledning. Sitter som alltid och lyssnar på för hög musik i hörlurarna och stirrar med stora ögon på alla möjliga hemsidor; allt från klädeshemsidor, ticnet.se, bloggar och som alltid facebook. Klädeshemsidor blickar jag på för att jag vill ha koll och drömma mig bort lite och kanske, bara kanske planera framtida inköp. Är inne på ticnet.se för att det kliar i mig av längtan efter att gå på någon riktigt bra konsert, fy vad roligt det skulle vara. Alla dessa bloggar för att jag vill läsa vad människor jag ser upp till, ser ner på, tycker om, tycker illa om har gjort på senaste och deras vardagar i allmänhet. Facebook är jag bara inne på av samma anledning som alla andra, det ständiga behovet att ha koll och att det för första gången på länge är helt okej att snoka runt på allt och alla.

Idag är jag trött som få. Alex kommer över snart och då ska vi börja ta oss igenom Army Of Two tänkte vi. Dricka lite kaffe och kanske, vad vet jag, prata lite - trots att spelandet är viktigast. Det gäller att passa på, imorgon är det jobb igen. Back to reality.

Vi har inget alls emot varandra. Goda vänner som hand i hand tycker att deras jippo med att det går att ha valfri bild som täcker ens bankomatkort är suverän. Men trots god vänskap sen några år tillbaka så börjar jag bli lite smått lack på min vän. Är nog inne på mitt tredje eller fjärde bankomatkort som nu har börjat gett upp. Det fungerar t.ex. inte alls på ICA, får där alltid lämna det till kassören. På vissa klädbutiker går det inte alls... det är alltid lika roligt att ha en lång kö bakom sig som står och muttrar över att det alltis ska strula framme vid kassan. Vid ett sådant tillfälle så tror ju precis hela kön att "vilken sopa, han har ju inga pengar". Det är inte super-duper-kul precis.
Med andra ord så är det hög tid att jag gör ett besök hos min gode vän. Pratar lite allvar och kirrar ett nytt kort.

Fy satan i gatan vilken bra film Kristian och jag såg ikväll; The Last House On The Left. Den var sådär riktigt bra. Trots att den absolut inte är i min filmschanger (stavning?), alltså HORROR. Inte min grej på långa vägar. Men, som alltid, så finns det undantag. Rå som satan. Mådde nästan illa under vissa scener... men alla gånger värt det! Stor eloge till oss båda för att vi är så jävla bra på att välja film. Tack för en bra kväll Kristian!

http://www.imdb.com/title/tt0844708/

Ibland, bara ibland, finns det absolut ingenting att lyssna på när det gäller Spotify. Eller jo, det finns ju förstås hur mycket som helst. Det är just det som är problemet. Vilket egentligen inte är ett problem, det är ju en bra sak. Utbudet alltså. Men ibland så är mina spellistor alldeles för tråkiga och uttjatade - det är då man får förlita sig på säkra kort som Foo Fighters. Försvann nyss helt i nästan en timme till rösten av Dave Grohl. Tack och bock. Säkert kort, men dum som jag är så lyssnade jag sönder det för ett tag nu. Dumt av mig. Så nu är jag tillbaka på ruta ett.

Idag vaknade jag av att Alex bjöd med mig på en fika på Aldos. Rättare sagt frukost, för min del. Vi åt sallad och drack kaffe så det stod härliga till. Efter det så rullade vi vidare på våra mätta magar en sväng in på Sandegårds, pratade lite, kände och klämde på plagg som vi endast kan drömma om. Eller drömma är ju att ta i, men knegare som vi är så passar drömmarna oss utmärkt - än så länge. Efter det så köpte jag ett nytt tv-spel; Army of Two, det ska ju vara bra sägs det. Sen har jag inte gjort mer än att titta på serier, spelat tv-spel. Med andra ord suttigt här. Här sitter jag än och är fruktansvärt rastlös. Gnider blåa chinos mot min nya coola stol.

Efterlängtat slut på en kass helg. Så jävla glad att den är över. Vill säga att jag ser fram emot nästa helg, Peter Siepen på Kharma och allt. Men det är jävligt svårt att säga nu. Precis som så mycket annat. Jag har sagt så mycket, eller ja, skrivit. Så mycket att jag är less på mig själv, skäms över mig själv. Mest är jag less på svaren jag aldrig får.

Ny vecka, nya tag. Detta inleds med två dagar ledigt vilket kommer kännas ungefär som nybakta bullar smakar.

Helgen har satt satt spår i mig. Djupa spår, på något sätt. Jag är konstig. Eller nåt. Efter allt. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. Är det något jag är så är jag trött på att skriva skit som detta, massa oförståeligt dravel som inte leder någonstans alls egentligen. Jag är trött på att skriva "jag", varför vet jag inte. Jag är trött på att hoppas, på att gnälla, tjafsa, bråka, misstro och vara vaken av orolighet. Jag är trött på att gå runt och tro att jag blåst upp något egentligen oskyldigt alldeles för stort. Fast med tanke på historik och magkänsla så känns det mer rätt än något annat att blåsa upp det. Jag blåser tills mitt ansikte blir blått, blåser upp det för att jag vill att det ska märkas - och kännas. För det känns för mig, och det ska inte bara kännas för mig. Jag är trött på att känna såhär. Trött på att inte veta vad jag känner. Men mest av allt är jag trött på att vara trött. Spår av för lite sömn slår nästan lika hårt som spår av att bli behandlad som luft.

Jag är inte vilken luft som helst. Kom ihåg det.

Oroliga nätter, ni ser ut att bli många. Tyvärr. Men nu hoppas jag på färre... jag tror på färre.

Den här helgen har varit helt katastrof. Jag har nog aldrig sovit så lite och jobbat så mycket. Tur att man är veteran på att jobba med en gnutta baksmälla i kroppen, men i lördags brast det nästan. En hel rad kunder hade kunnat mista halsen. Men icke. Nu är helgen snart över, som jag längtar. Ikväll ska jag fira med att lägga mig och sova innan klockan tio.

Nu blir det ett kortpass på Scorett, 12:30 - 16:30.