Jag är John

Lördagen som kommer är starten på första delen av min semester. Nästan tjugo dagars ledighet. Vid närmare eftertanke så är det egentligen den första riktiga ledigheten sen tjugohundrasex. Det är rätt läskigt. Som med så mycket annat så blir mina förväntningar på dessa, förhoppningsvis, soliga dagar skyhöga. Det krävs planering, mycket vin och en väckarklocka som får upp mitt trötta jag så dagarna inte går förbi för fort...

Första aktivitet blir att måla om mitt sovrum. Spacka, slipa och måla vitt. Allt ska vara vitt. Fräsch, nytt och enkelt! Beroende på hur mitt huvud mår söndag eftermiddag så är tanken att de första penseldragen skall göras då.

Sanna mina ord. Vi är alla som yra höns. Som vanligt. Såhär innan nyår, eller rättare sagt, midsommar. Det är samma glada visa som vanligt när något STORT ska planeras. Yr planering utan någon form av punkt på det hela, hundra idéer, ingen genomförbar. Förväntningar uppblåsta till bristningsgränsen men ingen spikar något. Med vilka, vart och hur midsommarafton ska firas vet inte jag. Inte du. Och inte heller kommer vi att veta förens alldeles för sent fredag förmiddag. Det är verkligen nyårsyra över det hela. Förbannade höns!

Var nyss hemma hos Danny the Slack och pratade lite hemligheter. Planerade roliga spektakel inför sommaren tjugohundratio. När vi kommit till punkt, eller när vi inte orkade gå igenom samma saker om och om igen, var det hög tid att skiljas åt för kvällen. Jag tog på mig skorna och Daniel... ja, han stängde av sin dator. STÄNGDE AV sin dator (klockan elva). Detta är något att på riktigt beundra. I alla fall något för mig att se upp till och sträva efter. Mest med tanke på att min dator inte varit avslagen sen helgen och i skrivande stund har jag fortfarande på mig skorna. Antar att poängen är någorlunda enkel att se.

Tusen jävla kronor till den som dödar kräket som nu för andra gången på kort tid urinerat i mitt trapphuset. TUSEN JÄVLA KRONOR! DIE KRÄK, DIE!

Natten till lördag låg jag vaken och kände hur det pirrade i kroppen. Näst intill samma fåniga darr som rör sig genom min kropps muskler natten till den bästa dagen på året - Julafton. Men enligt kalender och snöfria gator är vi inte där ännu. Det hade alltså inget med jul-tider att göra. Inte heller hade det att göra med det lilla och enda glas vin jag fått i mig under kvällen. Kanske var det Roxettes toner som fortfarande höll konsert i mitt huvud efter en minst sagt tumult bilresa hem från festliga Fredagsvallen. Dock med facit i hand, ett dygn senare, vet jag varför sömnen inte kunde infinna sig... lördagen den nittionde juni är en stor dag, och kommer alltid att vara. En nytt kapitel i vårt lands historia har tagit sin början. Vigseln mellan Daniel Westling och Kronprinssan Victoria gick av stapeln, med smoking och lika fin mat som fina gäster närvarande. En vigsel som inte bara gjort en stilig man från Ockelbo till Prins, Hertig och lycklig make utan även fått oss alla att tycka lite bättre om ovannämt samhälle och fått upp ögon för monarkins glans.
Det hela bidrog till kalas landet över och tittarsiffror som aldrig förr. Spektaklet må varit bländande vackert, men kanske inte värt alla olika chokladaskar, viner och slipsar med kungligt tryck. Eller den förmögenhet som gått åt att betala notan.
Faktum är att jag inte är ett dugg bitter över att så mycket engagemang och framför allt pengar spenderats på detta. Det enda jag är bitter över är att jag inte fick närvara. Det tror jag vi alla är, innerst inne. Bakom gnäll och visa ord som talar emot - gömmer sig avundsjuka. En fruktansvärd avundsjuka på alla som infann sig under vigseln och middagen och fick höra så fantastiska tal av Carl, Olle och förstås Daniel. Daniel vår hjälte, vår Prins - en man som vi alla vill vakna upp och vara imorgon.

 

 

 

 

Köpa, inte köpa, köpa, inte köpa, köpa, inte köpa...

13¨, 15¨. 13,¨15¨...

MacBook Air, MacBook Pro...

 

 

 

Lite gamla kort från några veckor tillbaka då Valbo Köpcentrum firade 40 års jubileum. Vi sponsrade förstås med skor, snyggast skor och stiligast manekänger (stavning?).

 

Hinner inte med något numera. Lägenheten rasar snart ihop i brist på underhåll i form av städning och annat fix. Butiken blir aldrig färdig, REA hit och kampanjer dit. Två viktiga platser som för mig som måste vara tip top. Arbetskär som jag är så prioriteras den sistnämnda - om det är rätt eller fel tåls att fundera på. Så mycket att göra överallt och hela tiden, så lite tid... antar att det är livet numera! Här om dagen stannade jag kvar så länge i butiken och donade efter stängning att jag knappt hann med att smita ut från köpcentrumet innan vakten låste portarna. Ändå var det ingen vidare hit att möta den dagen efter. När jag väl kommer hem är kropp och huvud så trött att blotta tanken på att laga mat, skrubba duschen eller rätta till kuddarna i soffan känns helt bortom genomförbart. Önskar att mitt liv bestod mera av bestämd planering, respekt för sömn- och matvanor och ett huvud lite tommare på stormiga idéer som sällan ens blir påbörjade! Får sova på saken, kanske vaknar jag med en kalender i famnen och frukost i kylen... håller tummarna!

Idag har jag varit ledig, för ovanlighetens skull. Som alltid, hundra olika saker som borde göras, som vill hinnas med och ett och annat ärende som helst inte får hoppas över... ändå gjorde jag inte mer idag än att spela tv-spel och ett besök på gymmet med Alex. That's all. Det känns rätt kasst. Har lite ångest samtidigt som jag är helnöjd, en skum kombo av känslor. Ska försöka rikta in mig på att vara nöjd, det där med ångest är ingen höjdare!

Har under förra veckan dels knäppt själv men också tagit emot en hel drös härliga bilder, som kanske bara jag skrattar och myser åt. Här är några av dem i alla fall! (med risk för att många av dem kanske måste upplevas för att uppskattas)

Är det godkänt att stava "bildparad", alltså en parad av bilder, ska det vara "bild-parad" kanske? Stavningen är inte det viktigaste. Fast samtidigt inte det mest oviktigaste. Samtidigt som jag inte ger allt för innehållet, inget jag själv skulle läsa ikapp om jag varit på resa i fjärran länder utan internetuppkoppling. Design existerar inte ens, knappt några bilder heller. Så vad är egentligen det viktigaste i den här lille blöggen?

Nog om det. Jag har alltid varit mer för text än bilder (uttrycket "en bild säger mer än tusen ord" kan dra något gammalt över sig). Hellre ett sms med en avklädd text en ett mms med en avklädd bild, hellre en kort men sammanfattande text än en bild som kan tolkas på tusen sätt... något åt det hållet. Detta står jag för i stort sätt alltid, det finns såklart undantag, som med allt.
Anledning till luddig text är att denna annars väldigt textrika blogg är numera proppad med bilder knäppta med halvtaskig Iphone-kamera. Antar att undantag även görs här, nästa inlägg blir en bildparad!

Sitter solo i mysbyxor och äter pizza från Verona, dricker alldeles för mycket läsk och kollar på godingen Notting Hill. Det är verkligen en fantastisk film! Hugh Grant, Julia Roberts och Rhys Ifans i kanske världens mysigaste kvarter i London. Jag sitter och "lycko-skrattar", alltså jag skrattar inte för att det är roligt, inte heller skrattar jag högt och länge, det är små lätta skratt av lycka och välbehag, ibland toppat med ett slagg på benet. Allt är så fint, alla fula ordvitsar, Roberts leende, engelsk engelska och den fantastiskt romantiska handlingen. Soundtrack av Ronan Keating... vilken fulländad söndagkväll!

en flaska

 

två flaska

 

 

tre flaska

 

 

 

 

Jag har för inte så länge sedan slagit promt fast att det enda vettiga utestället att förtära alkohol på i Sandviken Lobby Nightclub inte längre är något för mig. Det är det fortfarande inte, men det kanske skulle kunna bli. Kanske kan vi bli goda sängkamrater igen, att älska som förut blir svårt men detta är sannerligen ett steg i rätt riktning. Här om veckan öppnade äntligen Lobby sin uteservering, något som övrigt enligt annonser och rykten skulle ha öppnat under Sandvikendagarna som var för två helger sen. I torsdags öppnade de i alla fall, med tillstånd för starka drycker, bjöd på sommarbuffé och ett väder på topp. Jag, Kristian och Daniel gjorde ett besök med tanken på lite snacks och kanske ett glas vin... när vi lämnade vårt bort stod där inte bara en flaska vitt, utan även en flaska rött samt en bubbel! Kul kväll, riktigt kul kväll. Kanske blir det en liten sommarromans det här, som i sin tur leder till goda vänner med fördelar - Lobby och jag, känns inte alls omöjligt längre.

 

 

 

 

Mina fötter är döda. Redo att kapas. Jag vill inte ha dem längre. De värker som aldrig förr, trots dyra sulor och dyra skor för den delen... inte hjälper det! Värk och doft går hand i hand, ett par som jag ska göra allt i min makt för att sära på. Första steget i min djävulska plan blir att hålla isär dem hela dagen imorgon då jag inte ens tänker ta på mig skor. Imorgon blir en värna-om-fötterna-barfota-hemma-dag. Mysigt va?

Var, hör och häpna, ledig två dagar denna vecka. Onsdag till torsdag spenderades till större delen hemma hos mamma och syster i Österfärnebo. Fast än bussresan dit känns som en resa till helvetet så är det himmelen att väl komma fram. Mammas mat, mammas ordning och reda, naturen och framför allt, som jag så ofta pratar om, tystnaden som där råder. Till skillnad mot lilla, småstads-samhälliga Sandviken, så är Österfärnebo något otroligt tyst. Noll ljud och noll tjafs. Där hörs aldrig polisens sirener eller sjungande alkoholmissbrukande män och kvinnor nätterna långa. Där råder myggornas surr och skogens ljud, dvs nästan ingenting. För knappt tre år sedan avskydde jag det, allt mina öron ville höra var stök och bök, idag är jag nästan vuxen och allt jag vill är att läsa en bok (eller spela tv-spel) bland buskar och blad. Hemma-hos-mamma-häng gynnar inte bara mig själv utan även min plånbok - besök på uteserveringar och annat som äter mig och min börs uteblir helt. Alla rätt. Full pott. Strike!. Hemma-hos-mamma-häng är inte alls dumt.

 

Maltesers. En påse M-a-l-t-e-a-s-e-r-s ligger och retar mig på mitt skrivbord. Skriker på mig. Jag faller för frestelsen och äter en, två och till och med tre kulor.. sen är innehållet slut. Påsen tom. Påsen värdelös. Allt känns värdelöst utan chocklad. En värld utan chocklad är ingen värld av att leva i.

Känner mig som en riktig "grin-olle" över hela mitt inlägg över hur X-trafik sköter sina bussturer. Det är mycket som gnager mig, retar mig och beter sig som skräp i ögonen. Det är inte ett dugg lönt att gnälla över allt. Det är lätt hänt, och för stunden känns det bra att skriva av sig, eller till och med ringa och klaga lite. Snabbt går det att sprida dåliga nyheter. Jag antar att det är som man säger; en god nyhet berättar jag för två vänner, en dålig för tio. Men nog om det. Nog om frustration. 
Denna vecka är en  vecka fylld av stora kliv. Imorgon slutar min syster årskurs nio, dvs det jättelika hoppet innan gymnasiet. På fredag tar mina kusiner studenten. Hemskt tråkigt att inte kunna med att medverka på någon av examensdagarna på grund av arbete. Får se de får en bukett blommor mindre att bära på, kanske får de då någon hand fri att slänga med mössorna.

Akta er, håll er på avstånd. För ert eget bästa. Jag vill er illa. Framför allt, lås in era barn.
Låt oss göra en alldeles för stor sak av det hela, och förstås en alldeles för rörig och lång text...
Jag är en simpel man, unnar mig inte lyxen av att själv få eller för den delen kunna köra fyrhjuligt. Mina resor sker via buss och det är som det är, inte bra, men inte heller dåligt - det är okej. X-trafik tar mig till och från jobbet dag in och dag ut, nästan alltid i tid. Men imorse skötte de sig uselt. Katasfrofalt uselt. Må vara simpel, men jag ställer några krav på mina medmänniskor och samhället jag valt att leva i. Näst intill kräver att jag faktiskt mot betalning ska få åka med min lokala buss för att hinna i tid att öppna butiken. Om det förstås inte är fullt, mitt busskort har slut på resor eller något annat sjävlklart hinder. Imorse på Sandviken Resecentrum befann sig en armé av högljudda barn i den busigaste av busiga ålder. Antalet - minst två större klasser elever plus ett gäng lärare. Antagligen påväg till någon form av studiebesök. Armén stod ju förstås längst fram i kön påväg ombord bussen. Jag själv och ett minde sällskap jäktade hårt arbetande människor stod sist. Vi alla förstår vad som hände framför oss i kön. Antagligen så hade lärarna inte hört av sig till bussbolaget och fått en extra buss bokad för deras enorma sällskap. Eller så har de gjort det och X-trafik har, som med så mycket annat, helt missat detta. Vi som ser hur klockan tickar antar förstås att barnen förstås inte får åka med, med tanke på att inte ens hälften får plats på bussen som redan var lagomt fylld. Tar som en självklarhet, ett mindre krav, att barnen får invänta en beställd buss och vi som faktiskt har något väldigt viktigt att komma i tid till får stiga på... då händer det som inte får hända. Föraren tappade lusten att argumentera med lärarna och tog beslutet att så många barn som fick plats får stiga ombord. Det hela leder enkelt till att vi längst bak i kön vackert fick invänta nästa buss... ännu mer frustrerande var att när väl nästa buss anlände, sen som vanligt, uppstår samma prat mellan lärare och busschafför.
Bussen jag skulle ha tagit skulle avgå klockan prick nio, kom inte iväg för ens kvart över. Nästa buss ska avgå halv tio, kom iväg kvart i. Idag var jag schemalagd från nio - arton. Tände upp och räknade i kassan två minuter i tio. Två minuter ifrån en böter för försenad öppning med ett belopp som täcker en kostym från Armani. Lås in era barn, lärare och busschafförer, jag vill dem illa!

Håret bakom öronen ligger inte lika bra som det en gång gjorde. Det fantastiska pulvret Dust it format inte längre som jag vill. Pust och stön. Är det något som är viktigt så är det håret, för att det ska kännas bekvämt att... faktiskt, leva. Så fåfäng är jag. Just nu känner jag mig lite självmordsbenägen över det hela. Frågan är hur vågad denna förändring kan tänkas bli, ska jag klippa mig som alla andra - ? Blä vad tråkigt. Blä för att jag har ett för tanigt huvud. Tråkigt för att så många redan ser ut just såhär: snagg sida, snagg nacke, rufs eller slick bakåt uppe på huvudet. Hittade ingen bra bild, trots att precis alla kör den här snygga frisyren, noll bilder. Fast sak samma, blä och tråkigt på en och samma sak, det är ju ingen vidare bra ny frippa...

Måste bara fisa till med lite kryddig information. Top secret inside information. Eller något åt det hållet... nu i veckan drar vi igång en riktigt grym SALE på såväl DAM, HERR och SPORT. Är du av det manliga könet och har några slantar över så får du inte gå miste om de modeller som vi säljer ut. Ut med det gamla och in med det nya. Med andra ord; iväg med vår och större delen av sommar-sortimentet för att göra plats för höst 2010.

Har upptäckt att Lobby Nightclub inte längre är min kopp té . För hög musik, för mycket folk, för rörigt helt enkelt. Noll struktur. Inte ens söta drinkar och kall öl får mig på humör. Det är just det som är så viktigt, humöret. Vandrar runt med osäkra steg. Kan inte längre hålla masken, ler konstigt och råkar vinka åt någon som jag inte ens känner. Skäms och går på toaletten för femtioelfte gången på knappt en timme, kissar på låtsas och plötsligt är alla penisar runt brevid mig stora som skolbussar. Tvättar händerna i alldeles för hett vatten, bränner mig och lyckas alltid välja det handfat som saknar pappershandukar. Med blöta byxor vimlar jag i röran igen, vet inte åt vilken väg jag ska gå. Förlorat rygg på nära och kära, känns som om kvällens visit var den första. Intalar mig att baren ger mig det  rätta humöret, försöker beställa någon av alla de goda drinkar som rör sig i mitt huvud, kommer därifrån med en JINX. En konstig blandning mellan öl och cider som egentligen inte alls smakar gott. Drar iväg ett sms till någon i sällskapet som gått förlorat, trots vetskapen att ingen i lokalen har tid eller för den delen märker att deras telefoner söker deras uppmärksamhet. Får inget svar, hämtar ut min jacka, som plötsligt känns för rymlig, fumlar ut i natten och känner mig så missnöjd med kvällen att jag svär på att aldrig där sätta min fot mer... ändå vet jag att detta té kommer smakas snart igen. Väldigt snart.

Tacka vet jag Kharma, Soya eller Heartan. Där är jag minsann utrustad med skolbuss och vem jag än vinkar till så sänker jag handen med ett leende.

Det har blivit mycket vin i helgen. Det är inget som kan pratas bort, gömmas bakom påhitt eller osanningar. Men mycket vin behöver inte nödvändigtvis förknippas med bakfylla eller för trötta ögon under arbetstid. Det gäller att ha lite koppel på såväl dansmoves som besök i baren. Det enda som grämer mig är bristen på sömn, vilket inte heller har med vin att göra. Städad och trött har jag kommit hem i absolut acceptabel tid, ändå har timmarna av drömmar och välbehövliga snarkningar uteblivit - detta på grund av en rethosta som aldrig ger sig. Den retar mig till vansinne. Förstör viktiga nätter, viktiga timmar av skoförsäljning och även helt vanliga timmar till vardags. Känner mig som en smittobärande parasit som får folk att rygga tillbaka vid möte av mig och mina hostattacker. Jag som bara vill le, hälsa och prata med er.

Imorgon börjar en ny epok i mitt liv. En epok av fler timmar sömn och stadigare måltider - det kommer behövas om jag ska ro detta i land. Mer än så säger jag inte, for now.

Kalla mig kräfta, bränd jävla kräfta. Skäms över att säga det, men jag har brännt mig något förbannat i ett solarium. Det känns så fel att ens säga "solarium" i detta underbara sommarväder, men jobbas det varje dag under soltimmarna så går det så långt att det blir till att fusk-sola. Önskar att jag var kapabel att knäppa ett kort på min fula bränna och ge er något att småle över, men icke. En bränna som för mig kommer bli ett riktigt mysterium att få bort/jämna ut/fylla på (?)... fan!

 

Jag såg ikväll filmen Daybreakers. En sån där "fashion-film", handlade förstås om vampyrer. Det är ju liksom det senaste!
Handling: hela världens befolkning har blivit till vampyrer (år 2019) och "den mänskliga arten" är näst intill utrotad. Det hela har kommit så långt att det råder blodbrist, vilket resulterar att vampyrerna svälter och tvingas äta varandra i brist på människor. (BANG! där säger spoiler-polisen ifrån).
Detta är ytterst tänkvärt, om man som mig inte har bättre saker att fundera över. Eftersom vi varken värnar om natur eller djurriket så är vi säkert snart där - slut på föda. Vi svälter. Etc. etc... då måste vi ju antagligen äta varandra? Jävligt äckligt förstås, men "äta bör man, annars dör man". Hur kommer det att fungera, kommer vi leva i skräck och alla äter alla. Eller kommer det att bildas någon form av system, de rika äter de fattiga?
Vilket pladder, vilket onödigt pladder! Hur som helst så vill jag bara få fram att filmer får oss att fundera lite granna... och kanske att jag vill bli uppäten av en cool kändis, alltså om jag måste bli till lunch redan tjugohundranitton.

Ikväll unnade jag mig utemat och ett besök på underbara HEMMAKVÄLL tillsammans med Slack och Slurk. Det är väl kanske tredje eller fjärde gången den här veckan, om inte femte... kan inte längre kalla det "unna mig" utemat, kaffe, läsk och annat gott, det är helt enkelt min livstil numera. Som Daniel ikväll så vackert sa; "John du är en livsnjutare". Det var rart sagt. Känner mig verkligen som en människa som verkigen gottar mig av allt det goda. Äter, köper och klär mig i precis vad jag än önskar. Allt detta så länge plånboken är tillåter förstås. Vad Daniel sa ikväll var tyvärr bara en engångsgrej, han brukar kalla mig; "en jävla köptorsk". Det stämmer nog bättre. Tyvärr. (Och för övrigt så har min plånbok kapitulerat för längesen, i ärlighetens namn).

Riktigt bra film! Sådär jobbigt spännande, knappt en sekund till övers för att pusta ut eller ens äta chips. Smart, snygg och riktigt läskig. Hyr! Hyr! Hyr!

Imorgon, eller rättare sagt idag, torsdag är jag ledig. Första lediga dagen på en livstid känns det som. Skulle egentligen varit ledig i början av veckan, men jobbet krisade. Vad gör man inte för kung, fosterland och Scorett? - allt såklart. Imorgon är det dock andra pistoler som gäller, imorgon ställer jag inget alarm, ska duscha tills jag är nöjd, äta tills jag är mätt och framför allt ska allt göras i lugn och ro. Inte i konstant stress som vanligt. Stressfria lediga dag, jag omfamnar dig! Planer för dagen är förstås hundratusen stycken, hoppas jag i alla fall hinner med någon av dem...

Kvällen har bjudit på arbete, förstås. Stängning av butiken och jag går så vackert hand i hand varje dag, nästan. Det är viktig uppgift. De sena passen som jag oftast gör kompenseras med sovmorgon, och jag som alla andra skattar dessa extra timmar i sängen högt. Riktigt högt. Nästan lika högt som högen av kvitton det blev ikväll. Måndag, över tjugo grader och strålande sol på en klarblå himmel - det är tydligen sko-shoppar-väder. Inte enligt regelboken, men som erfaren säljare vet jag att den inte alltid går att rätta sig efter. Sprängde dagens budget och fick springa kissnödig hela kvällen, med en ständig kassa-kö i ögonvrån. Livet är inte lätt för varken en blåsa eller en säljare på Scorett. Men roligt har vi, blåsan och jag.

Efter butiken blivit larmad och låst for jag och Alex hem till Daniel för att svettas med Wii. Svettas är verkligen rätt ord, imorgon kommer min kropp lida av en pinsam träningsvärk. På riktigt! Wii är inte dumt, inte dumt alls.