Jag är John

Just nu. Dipp i kylen. Minimajs och chips på bordet. Det hela sköls ned med läsk, såklart. Vad vore livet utan läsk? Vad vore livet utan chips? Vad vore chips utan dipp?

Vi tänkte kika på den där nya Johan Falk-filmen. Får se om Falk går att mäta med Wallander och Beck.

Klockan är aldrig för mycket för ett avsnitt Idol. Inte när ett par så goda vänner som Ben och Jerry hälsar på med lite halvfärdig kak-deg. Med de orden sagda och en sked i munnen säger jag godnatt och inläggsparaden är över.

Face it. Scorett Valbo är bäst. Se bara på den här kängan från Legend. Modellen är höstens talk-about och det känns otroligt kul att vi har en av de snyggare på marknaden. Priset ligger på 999:- vilket är överkomligt. Snyggt såväl som till slitna jeans, hela jeans, chinos, stuprör you name it. Välkommen in!

Fy satan i gatan vad uselt. Mina vänner må spy lite över mig att jag alltid klagar när det är dålig service. Men lite får man ju förvänta sig här i livet, bara lite grann liksom. Okej, inte spy, men nypa mig i örat eller slå mig broderligt på axeln (minus broderligt i detta fall). Jag äter ute alldeles för mycket när jag jobbar. Med den enkla anledningen att jag är förbaskat slö. Även lite av en slösare. Lite för mycket av det sistnämda för mitt eget bästa. När jag går ut och äter på den korta rast jag har på jobbet så är det trettio viktiga minuter. Det är min enda lugna stund på dagen och den ska avnjutas med något gott. Då går jag nästan alltid till Deli i Valbo. Som jag nämnt förut så är det THE BEST.

Idag gick jag till Waynes Coffe mitt i centrumet. Det är ju jättebra i stan (Gävle), så varför inte liksom. Till att börja med tog det nästan tjugo minuter för dem att hälla upp två koppar kaffe och lägga en färdiggjord smörgås i grillen. Helt underbart, eller inte. Så med tio minuter kvar fick jag jogga över till Esprit MEN till min vän Alex och nästan slänga hans kopp kaffe på honom. Sedan skynda vidare genom ett proppat Valbo Köpcentrum tillbaka till fikarummet på Scorett. För att inte tala om att det var svindyrt så var det torrt och tråkigt. Nej, inte bara torrt, det var fan äckligt. För lite brieost, för lite salami, sallad likt en skol-sallad, för mycket bröd - för mycket smulor över hela fikarummet/kontoret. Plus en nedkladdad kaffemugg. Far åt ¤&%(¤#! Waynes Coffe i Valbo. Aldrig mer.

 

 

 

Kunder är en väldigt speciell form av människor. För mig är de alla lika till sinne, kropp och figur tills de öppnar munnen. Eller tills de nickar, ler, elller bara går förbi. Många, inte alla, är helt underbara människor från topp till tå. Andra är jävulen i en alldaglig människas skepnad. Min personliga favoritkund är förstås alla som är lika artiga tillbaka som de blir bemötta. Samt de som handlar för alldeles för mycket pengar (skämt osido). Favoriten är äldre herrar och damer, för dessa uppskattar hjälpen de får på ett underbart sätt. Det gör hela min dag om jag fått tagit fram ett par riktigt snygga dress-skor till en herre med gråa hår, som jag efter betalning får ta i handen.

Idag kommer en helt underbar tant in. Det är lungt i butiken, det finns tid att verkligen lägga ner kärlek i säljandet. Vi har en bra konversation hela tiden. Det är en fröjd att se hennes trötta ögon stråla glädje när hon fått hjälp att hitta ett par stövlar som hon är nöjd med. Under en knappt halvtimme har jag byggt en relation med denna kvinna, jag är som en god vän till familjen och jag är säker på att hon kommer berätta för sin familj och vänninor att Scorett i Valbo är bra. Riktigt bra. Hon avslutar berömmet till sina nära med att säg att de ska fråga efter den unga blonda killen, sen pekar hon på sina stövlar och ser belåten ut.
Tyvärr så var det inte såhär underbart den här gången. Inte när vi väl kommer till kassan. Då hon bestämmer sig för att köpa två par av samma stövel. Det låter ju helt fantastiskt eller hur? Men vänta. Läs vidare.
Stövlarna hon vill ha är ett par från Replay och kostar 1699 kr (nedsänkta från 2000 kr pga kampanj). Hon frågar då lite skämtsamt om hon får rabatt. Detta är alltså helt fantastiska stövlar i både utseende och kvalité. Stövlar som vi enkelt säljer till någon annan kund. Jag upptäcker plötsligt att det hela inte är så skämtsamt längre, min älskade tant framför mig är gravallvarlig. Jag förklarar så snällt att det inte är möjligt, drar den vanliga repliken "min chef kommer strypa mig" och skrattar nervöst. Det glada hon tidigare strålat försvann på ett knäpp. Hon säger då lite bryskt att köpet då inte blir av. Mumlar något i stil med "dålig service" och lämnar butiken.

Mitt hjärta blöder. Jag är för mjuk för sånt här. Speciellt när samma kvinna kommer in alldeles innan stängning och frågar om jag ångrat mig. Vilket jag nästan har. Väldigt nära. Men nej. Mitt nekande får henne att säga adjö med kylig stämma. En stämma som, utan ord, sa att hon aldrig skulle komma in hos oss igen.

Inatt kommer Sandviken att brinna. Dess tomma gator och mörka butiker kommer att stå i lågor. Allt detta pågrund av en vimsig, trött och halvkorkad ung man i sina bästa år. Bra jobbat! Jag vet vad han heter. Börjar på J-o slutar på h-n och efternamnet är ett av de vanligaste i landet.

Påväg hem från Ica Maxi hittar jag i rockens inneficka cigg-paketet sen helgen. De berömda party-ciggen. Där i fanns det ett par dödspinnar kvar. De skrek på mig. Som de skrek. För att inte väcka staden så valde jag att röka en av dem. Jag vet, det är inte fest idag. Men jag ser det som att jag hyser respekt för staden jag bor i. Efter för många hastiga bloss så väljer jag, av något outgrundlig anledning att slänga denna i en gatubrunn jag trippar förbi. Precis när dödspinnen lämnat mina fingrar tänker jag direkt; tänk om det är alldeles torrt i brunnen? Tänk om det är full av löv och annat brinn-vänligt? I mitt huvud spelas scenariot att denna brunn tar eld, sakta. Pyser en stund sen tar det eld utav bara helvete... Brunnen som mycket troligt är sammankopplad med hela centrums brunnar brinner. Elden sprider sig likt det vatten som borde vara i dessa system. Elden tar sig upp till ytan, tar tag i en pensionärs snorpapper, pappret rör på sig, vidare till alla kvitton och annat skräp längt butikernas fönster. Till slut brinner hela staden. Jag har därmet brännt upp mitt hem, mitt älskade Sandegårds och en stadspark som är väldigt vacker när solen skiner.

Bra jobbat. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt.

Jag har gått och köpt mig en tanborste som endast ska användas under helgtid. Den är från märket Jordan och är ständigt uppklädd i frack plus fluga. Titta så fin den är!

 

 

Shopping list:

Skepparkavaj, mörkblå
Näsduk (eller kanske näsdukar)
Oknuten fluga (eller kanske flugor)
Virkad slips
Kalsonger
Strumpor
Byxor
Plånbok


Min och Niklas tripp till huvudstaden, fredag, var såklart givande. Min plånbok må gråta men min garderob jublar. Min själ jublar. Bästa besöket var på J.Lindeberg på NK, där vi möttes av fantastisk service som vanligt. Toppenställe med toppenkläder. Fann förstås ofantligt många flugor, men ingen jag direkt fastnade sådär "BANG, BANG WOAOW" för. Plånbok blir jag utan. Finns inte. Grymt irreterande. Men felet ligger inte i att butikerna jag besöker inte uppfyller mina krav, när det gäller denna förvaringsform av bland annat pengar, felet ligger i mina krav.

Det kändes även svinbra att starta dagen med att äta på ocharmiga MAX runt klockan tio. Onyttig men mättande frukost. Till middag åt vi kött och drack gott, god (?), öl på Barbeque Steakhouse & Bar. Det var gott alltsammans, lika gott som dagen överlag var bra. Tack Niklas!

Såg nyss senaste avsnittet av Gossip Girl, ungefär en vecka för sent, och fick till mina örons jubel lyssna till låten Embers med Just Jack hela två gånger. Alltså två gånger spelades samma låt i ett och samma avsnitt. Tur att låten är så förbaskat bra, annars hade jag nog stört mig på det något alldeles hiskeligt. Brevbombat, kidnappat, hotat och rånat The CW Networks med en helikopter (samtidigt som jag innan attentatet skulle ha slagit ut närmaste polis-helikopter-hangar).

Imorgon åker jag och min vapenbroder Niklas ner till huvudstaden för att strosa runt på fyllda gator. Fyllda av shoppingsugna människor likt oss. Det är fuckin-löning vilket betyder att sätta sprätt på lite pengar. Eller inte. Handla lite smått och gott som förhoppningsvis inte är lika vanligt att finna här uppe i skogarna. Det gäller att undvika impuls-köp, det har jag inte råd med.

Shoppin-list:

Skepparkavaj, mörkblå
Näsduk (eller kanske näsdukar)
Oknuten fluga (eller kanske flugor)
Virkad slips
Kalsonger
Strumpor
Byxor
Plånbok

Med prio ett på slips och kavaj. Tack haj.

Vi svenskar är ett skämt. Vi enkla människor som följer medias ord som de var påvens för kristnas öron. Det är pinsamt! Sluta skriv ner den svenska polisen som om de vore helt inkompetenta. De vet vad de gör och det gör precis allt i sin makt för att försöka lösa det här "Värdedepå-rånet" i Västbärga som skedde här om dagen. Ni vet rånet som skedde med en stulen helikopter. Det där riktigt coola rånet, som taget ur en riktigt Hollywood-film. Bara för att våra poliser inte kunde jaga ikapp helikoptern och fånga bovarna så är de plötsligt värdelösa.
Men det är väl fan klart när deras egen helikopter-hangar var bombhotad. Är det så jävla konstigt? Nej. Det är inte ett dugg jävla konstigt. Jag blir så arg. Fan ta aftonbladet, expressen och alla andra kassa kvällstidningar. Fan ta oss svenskar som gjort våra duktiga poliser till hackkycklingar. Lägg av va.

Allt detta prat om Twilight har uppkommit genom att jag spenderat kvällen med mina goda vänner Alex och Patricia. Eftersom Patricia är ett hängivet fan så kom vi snabbt in på prat om detta. Nu vill jag inte måla upp henne som något freak, absolut inte, men det skrämmer mig lite att hon visade mig att det fanns ett berg av bloggar som enbart är proppade med snap-shot-bilder från bakom scenerna. Haltaskiga bilder från nästa film i sagan (New Moon) samt massa påhittade rykten om romanser och skvaller hit och dit. Men nog om det läskiga.
Alex som är något av en skarpsynt kille i sina bästa år har förstås hittat två riktigt roliga saker när han tillsammans med Patricia har kikat trailers och pics om New Moon. Nedan följer två riktigt roliga sådana;

Jag är säkert sist i världen att upptäcka detta, men det existerar faktiskt flera livs levande bloggar som endast och enbart handlar om Twilight. Ingen tvekan om att sagan om vampyrer och varulvar är en slående succé, filmerna är superbra. Likaså böckerna. Men kom igen, bloggar om enbart Twilight? Alltså det är inte en liten oseriös svensson-blogg som min egen, dessa är stora blogg som följs av tusentals människor varje dag. Fantastiskt! Helt makalöst bra. Eller makalöst onödigt. Välj själva.

Spendera tiden lika onödigt som jag och så många andra femtonåriga tjejer med rosa ipods. Bara att googla på "twilight blogg" så har ni dem alla. Join us!

Har suttigt alldeles för länge och letat efter plånböcker nu, men alla jag hittar är fula eller kostar €1000000000. Och nästan hela tiden i mitt ivriga sökande över klädeshemsidor så hittar jag väskor. Det är väskor överallt. Alla är jättesnygga. Wow. Den här modellen fastnade jag speciellt för. Höstig, färgglad och rymlig. Det är höst, färg är fint och rymlig är bra.

Från tresbienshop.net

Jag tycker det är helt lysande att kasta iväg tre inlägg på bara ett fåtal timmar. Ett konstigt, ett muntert och ett bittert. Det är även roligt att de alla avslutas med raden "Godnatt". Med tanke på att jag fortfarande är vaken. Dock inte länge till. Lovar.

Smitta mig inte. Håller er borta. Era dystra jävlar. Alla är deppiga. Det är så otroligt nära att jag ramlar över till att vara nere. Nere i mina tankar. I era tankar. Grubbel och onödigt tänk på saker som gör mig olycklig. Ni är alla olyckliga. Läser jag en rad till, lyssnar till ett ord till så är jag med er. Håller er borta, jag vill inte ha med er att göra.
Nog med att svininfluensan och Farmville (på facebook) härjar. Jag ber er inte hålla det inom er. Ut med det. Sån är jag med - det ska ut. Detta inlägg är bara en påminelse till mig själv att hålla mig borta, eller uppe.


Godnatt.

Kalla mig fånig. Larvig. Töntig. Blödig. Eller kalla mig ingenting. Håll med mig. Gör det bara.

Idol 2009 är helt fantastiskt. Det är verkligen det, jag sitter och blir gråtmild (jag är inte en kille som blir gråtmild). Jag sitter och skrattar av lycka när jag ser människors drömmar bli besannade. Det är helt makalöst vad glad jag blir glad av att se programmet. Det här var nog bland det fånigaste jag skrivit, men har pausat mitt i avsnittet och bara måste dela med mig. Det var antingen bloggen eller sms till hela telefonboken.

Idol 2009 är mitt, fucking, happy pill. Tisdag till fredag knapprar jag dessa och blir en lyckligare människa.

Godnatt.

Vissa finner njutning i erotic, droger eller alkohol. Jag finner den i serier och tv-spel. Okej, det där var en dålig jämförelse, jag är inte attraherad av att sno bilar och skjuta oskyldiga människor i GTA4. Dock kan jag på riktigt säga att jag får en kick av att ibland bara helt göra mos av en hel polisstyrka i spel som Infamous. Kanske finner jag även en liten njutning i att bara drömma mig bort i alla de serier jag följer. Men nog om det.

Nu är det dags att slå på ugnen, värma mackor, koka té och sen bara luta sig tillbaka. Det är jag värd. Jag kommer med hela min själ försvinna resten av kvällen i serier som; Gossip Girl, One Tree Hill, Heroes och såklart Idol 2009.

Godnatt.

Fick precis en avi genom brevlådan. "Du har ett brev som är för stort för att levereras - mvh Posten" Beställde här om veckan ett par nya snokar. Det fick bli riktiga budget som troligt alla kommer ha snart. Budget pga att de med all säkerhet är uttjatade till våren, om inte tidigare! Geek Specs here I come.

Otroligt bra serie. Kan inte förstå att jag upptäckt den så sent. Vilken miss. Med tanke på att jag är lite av en nörd i grunden så passar serien mig helt perfekt. För att inte tala om hur korta och bra avsnitten är. Ett avsnitt ligger ungefär på arton minuter. Vilket gör att jag som alldeles nyss, kunde äta frukost till ett avsnitt nörd-humor.

Seriens intro är grymt snyggt - men det ger mig tics. På allvar. Det flashar förbi massor av intressanta bilder som ögat vill hinna med att se, men det är ju näst intill omöjligt. Så här sitter jag med tics och en mage full av ägg.

 

 

Ursäkta det ovårdade språket. Jag har suttigt så otroligt länge och letat efter något att lyssna på. Varken via Youtube eller "Spotten" Spotify hittar jag något. Ibland är det så. Vet inte om jag vill skylla på att utbudet är för stort eller att min fantasi är för avtrubbad i och med gårdagen. Helst skyller jag på båda.
Men plötsligt händer det, likt i en reklam för triss, finner man ett guldkorn; Håkan Hellström! En av mina första riktiga idoler, en artist och förebild jag hyser en otrolig respekt för. Helt fantastiskt att det går att bara spela igenom de alldeles för långa spellistorna i Spotten utan att stöta på en dålig låt.
Det slår mig att det var alldeles för längesen mina öron lyssnade till Håkans röst. Jag upptäcker vilket band jag har till denna man och att det finns ett behov i mig att få höra låtar som "Tro och tvivel", "Här kommer lyckan för hundar som oss"...

Håkan, för i helvete! Vart har han varit den senaste tiden? Det är hemskt dåligt av oss båda att vi inte hör av varandra. Det är ju jag och Håkan. Vilka annars. Det är ingen ursäkt att vi båda har mycket för oss. Inte heller att vi båda säkert är hemskt korkade, ibland. Jag har saknat Håkan. Jag saknar honom fortfarande. Undrar hur mycket jag ska behöva låta honom spela för mig för att han ska lämna micken på mitt skrivbord. Låta den ligga. Inte ta den med sig och aldrig sjunga igen. Inte be mig behöva välja mellan honom och något annat halvtaskigt svenne-band. Om det ändå vore så lätt att säga det direkt till honom. Håkan, för i helvete!

För i helvete!

Här sitter jag och halvt tynar bort av utråkan. Inte bara det att kropp och sinne är hemskt slitet sen gårdagen, fortfarande såhär en hel kväll senare, så är huvudet fullt med tankar. För att inte sitta och grubbla för mycket så behövs aktiviteter. Sådana som filmkik med gott sällskap, ett par cigg i solen, en promenad (röka som fortfarande anses fom feströk) osv. Men icke. Idag är det söndag. Inte bara söndag, det är även "dagen efter". Då hela jag, från tå till panna, säger ifrån att träffa människor. Säger ifrån att duscha, klä på sig anständiga kläder. Därför har jag inte gjort något alls idag. Inte något.
En hel ledig dag utan minsta lilla gjort får mig att känna mig tragisk. Usch.

Väggen är målad. Äntligen. Det gick snabbt och smidigt med endast lite färg på fingrarna som efterskada. Fick utomordentligt bra hjälp vilket är tacksam för, amatör som jag är gällande praktiska ting som detta.
Dock kände jag mig rätt äcklig under hela kvällen, snorig och hostig som jag är.

Imorgon/idag är det jobb på Sandegårds i Sandviken som gäller. Taggad till tusen.

Kollar mailen, för första gången på ett par dagar, och hittar roliga mail som detta från Gina Tricot:

 

"- Regionschef Stockholm". Tycker det är roligt att de ser så högt om mig. Att de är redo att lägga huvudstadens butiker i mina händer. Eller inte. Det kan ju även vara så att jag har fyllt i min profil på deras "söka-jobb-profil-sida" lite fel. Kryddat lite. Jag tippar på det förstnämda.

 

 

 

 

Tror att jag är förkyld. Eller håller på att bli. Känns som att stadiet innan förkylning , som jag befunnit mig i sen helgen, är över. Eller så är jag fortfarande där. Vilket jag hoppas innerligt. Kanske. Bara kanske bryter förkylningen inte ut om jag proppar i mig naturläkemedel, alvedon, té och sover mycket. Dock blir det sällan så mycket av det sistnämnda. Jag hoppas. Hoppas. Hoppas. Har varken tid eller råd för den delen att bli sjuk. Tycker det är skrämmande att jag blivit så stor att jag kan säga; "har inte råd att vara hemma från jobbet" - tragiskt.

Där går banne mig gränsen. Nu får det vara nog med detta uppesittande! Jag vet inte hur många gånger jag ska tänka det, säga det och skriva det för att det ska fungera. Jag sätter gräns på kl: 01:20 ikväll/inatt. Då ska jag ligga i sängen och blunda hårt för att somna. Jag började skriva på det här inlägget 01:16, nu är klockan plötsligt 01:18. Minuterna rasar iväg, jag blir svettig och stressad. Det är bra. Måste bara posta en länk till ett oehört fint inlägg. Ett sådant som får oss alla amatörer att framstå som totalt ointressanta. (01:19) Det är så vackert att jag bara vill skaffa hitta kvinnan i mitt liv och skaffa en liten flicka och döpa henne vid ett pojknamn.

http://blogg.aftonbladet.se/pappabloggen/2009/09/om-skilsmassan

Nu är klockan 01:21. Fan, jag sumpade det. Får hoppa natt-kiss och borstning av tänder, tror även att lampan i hallen får vara på. Jag lämnar inte rummet. Nu går jag och lägger mig. Godnatt.

Det finns platser jag tycker lite sådär extra bra om. Det kan vara allt från butiker och fik till busshållplatser och mysiga vardagsrum. Ett av dem är Deli Fresh Food i Valbo Köpcentrum. Det stället är helt fantastiskt. På alla sätt. Maten, personalen, läget, miljön och servicen. Jag vill bara skrika till hela världen att det här är ett av de bästa matställen i Gästrikland. Skrika och vifta med armarna. Samtidigt som jag bara vill håna alla idioter som går till McDonalds. Deli är en guldklimp som bör vaskas och skina för alla.

Som sagt så praktiserar min syster på mitt jobb, så det var min plikt som människa att ta med henne dit.
Jag åt, som så många gånger förut, lax med potatisgratäng toppat med parmesan och min kära syster åt fetaost rullar i tomatsås med ruccola.

Jag tänker inte säga ett knyst om matchen. Hade inte möjlighet att se en minut. Lyssnade lite på radio men tycker det är så hemskt meningslöst. Det var tydligen en bra match och slutade 0-0. Bra gjort av Zlatans gamla lagkamrater att hålla Barca stången.

Underbar bild på kramkalas mellan Zlatan och sina gamla medspelare. Bild från aftonbladet.se

 

 

Smyger sig fram sakta men säkert. Diskhögarna växer. Dammråttorna skrämmer grannens hund. För att inte tala om hur grinig jag är. På allt. Kunder, kollegor, vänner, ovänner, nära och kära. Framför allt på mig själv. Utan egentligen någon som helst anledning till mitt morrande och frustande. Är ganska säker på att det hela har att göra med att jag sover för lite och för dåligt. Samt att en droppande näsa och en öm hals plågar mig lite sådär försiktigt.

Det här funkar inte. Som sagt i tidigare inlägg - skärpning. Nu blir det två kokta ägg och ett glas proviva-juice (smak: gul kiwi och mango)

Om ett par veckor far jag till Stockholm på byx-jakt. Har bara massa chinos i garderoben känns det som, och de alla är tråkiga och för färgglada för hösten. Har hittat några bra kandidater, får se hur många av dem som hänger med hem.

Jag är inne på en dålig bana. Är uppe på tok för länge varje dag nu. Som tur är så har jag börjat relativt sent alla dagar. Det går inte att sova sig pigg efter "uppe-sittar-kvällar" som slutar efter treslaget. Det suger. Det är skärpning som gäller. Det här en dålig bana och jag är en hemskt dålig chafför. Eller nåt.
Det här är mitt sista nattliga inlägg. Punkt.

Visst det är en aning osmakligt. Men med min dåliga humor så blir den här gruppen i mina ögon en de roligaste grupperna på facebook. Så jävla bra. Får kramper i magen av skratt!

Vem vill inte det! Klart jag går med i gruppen.

 

Väggen i mitt kök har varit redo för att målas i säkert två veckor nu. Den är spacklad och klar. Alla kanter och lister är tejpade. Pensel såväl roller står redo i ett hörn. Tid finns för att utföra arbetet. En stark längtan för att få det hela överstökat finns. Det är lusten och viljan som inte finns i mig. Jag orkar inte. Det går snabbt och det kommer bli ett bra resultat. Ändå finns ingen som helst ork att ta tag i penseln.

Dåligt av mig. Inte okej.

Jag har nyss ätit en hel påse med chips. Till det har jag druckit såväl läsk som saft och även ett glas mjölk. Min mage värker av för mycket sött och att mina byxor, efter måltid och film, sitter åt alldeles för hårt. Men varken allt socker, den saliga blandningen smaker eller smärtan hindrar mig från att tråna efter något annat. Jag bara måste ha det. Men det går inte. Det är så jävla dumt. För att inte tala om hur fel årstid det är. Det är precis mitt emellan säsongerna. Jag blir förbannad på min hjärna och mina smaklökars dumhet. Det går ju inte.

JAG VILL HA JULMUST. PÅSKMUST. MUST. FÖR I HELVETE, GE MIG MUST.

:(

 

 

 

 

Jag och min syster misslyckades helt med att sola solarium ikväll. Det var stängt. De jävlarna stängde klockan tio. Vilket jag borde veta eftersom jag larvigt nog ser mig som en stammis på stället.
På vägen dit så smög sig något på mig. Det tog mig en hel resa till den låsta dörren och hem igen för att inse att det var självaste hösten. Den allra bittraste av årstider. Löv föll försiktigt i min ögonvrå, för att inte göra mig misstänksam. Kylan bet så varsamt det bara går i händer och kinder. Det var inte förens jag lade märke till den vita rök som min syster bolmade ur sig när hon talade. Då slog det mig, jag är fortfarande öm och förvånad. Jag tar så sällan emot slag oxh ett slag av en hel årstid är inte en lite smocka. Dock slog jag inte tillbaka. Som alltid. Istället spottade jag och fräste lite, svor och blängde irreterat omkring mig. Allt jag såg gick i nyansen brunt, hösten var här med nävarna i luften. Sommaren utslagen ur ringen och dess vinnare är stolt och är beredd att behålla pokalen i många veckor. Med raska steg, lite ett tåg med all rök efter oss, gick vi hem. Osolade och nedslagna.

Jag vill minnas att jag så ofta sagt att hösten är min årstid. Så . Kanske har den varit det. Men inte längre. Nu är jag precis lika bitter på den som alla medelålders, främst, kvinnor. Så jag ser det på följande sätt; antingen är det min kvinnliga sida som blottar sig med bravur eller så har jag växt betydligt på senaste tiden.

Godnatt.

Det är grymt trevligt bara. Precis vad jag behöver, lite glad gnistai hemmet, men framför allt ett break från den vanliga vardagen. För det är faktiskt så illa, näst intill sorgligt, att det inte hör till min vardag att umgås med min syster. Ord som detta skrämmer mig, att jag ens yttrar mig om att min familj inte kommer med på den dagliga menyn. Men så är det bara. Inte heller jättelätt när min käre far bor i Spanien, min mor vid gränsen till Dalarna, min bror jobbar borta mest hela tiden och jag, storstads-sonen, bor långt ifrån allihopa bara. Men nog om det. Nu är min syster här och tiden ska spenderas på bästa sätt.
Till att börja med så har vi precis gjort en grymt god sallad och stekt kyckling. Detta står på kylning tills vi kommer tillbaka från solariumet. Inte bara för att min syster är för blek så får jag även chansen att visa hur man solar i Sandviken. För det är ju sjukt coolt. Jävlar i mig!

En sak bara, det är ju även helt lysande med långvarigt besök. Då blir jag tvingad att städa, diska och tvätta ordentligt. Mest för att jag annars skäms, men även för att mami inte ska få reda på något.

Rena rama skräckfilmen. Titeln alltså. Att vi får praktikanter på jobbet är inte läskigt alls. Snarare roligt. Lite sådär extra roligt att min kära syster ska agera skoförsäljare den här veckan. Vilket även leder till att hon ska slaggahos mig. Det ska bli roligt, för vi ses inte allt för ofta. Taggad till tänderna!
Frågan är var vi ska göra med våra praktikanter förutom att tracka dem. Jävlas och be dem göra alla skit-jobb. Jag har legat vaken hela natten och kommit på saker som borde göras, riktigt tråkiga och jobbiga små bagateller.

Det här var ett hemskt onödigt inlägg. Bara för uppdateringens skull. Känner mig tvingad att göra något bra av det hela, så jag länger in ett fantastiskt musik-klipp!

Godkväll. Jag heter John, jag gömmer mina egna nycklar i en springa i väggen. I mitt eget trapphus.


Godkväll. Jag heter John, jag skriver hemskt onödiga sms. Stavar även som en kråka i dem och stänger av mobilen i rädsla för svar.


Godkväll. Jag heter John, jag är uppe alldeles för länge med tanke på morgondagen består av arbete.

Precis vad jag är dagar som denna. Då jag öppnar butiken. Det är mitt, ingen annans, ansvar att Scorett i Valbo öppnas i tid. Jag ställer två klockor. Vaknar till och från. Vrider och vänder på mig. Har mardrömmar om att jag vaknar svettig och ser att klockan slagit över öppning. Om det skulle gå så illa så skulle jag dö. Upphöra leva. Strypas av panik eller mina egna händer. Ärligt så har jag sovit skit i natt. Nojjig för jobbet. Vilket troligt inte kommer synas på själva jobbet. Men på vägen dit, vägen hem och framför allt när jag sitter i hallen och knyter upp skorna. Då kommer släggan och den kommer som varje helgdag, slå mig genom väggen. Vit av gips går jag och lägger mig. Det är var jag längtar till, att få sova. Snarka utan att behöva ställa två klockor. Inte behöva vara detta nervrak. Men jag är ju det av en anledning. En hemskt tråkig sådan. För jag har dött. Min hals är fortfarande öm sen händers hårda tag.

Proviva ska tydligen vara magens bästa vän, enligt förpackningen. Jag har många bra vänner, men en massa juice-förpackningar är ju inte fy och skam. Drycken omfamnas med en björnkram och en vänskaplig klapp i ryggen. Vad ska ni göra idag? Jag ska i alla fall umgås med min Proviva-juice mest hela dagen. Vi ska ha grymt kul, kanske blir ett biobesök, vad vet jag. Ha en toppendag! Det ska moi och juicen ha!

Rubriken får mig att låta som Martin Timell, typ. Men icke. Här har ingen gammal antik möbel från badrummet snickrats om till ett skrivbord. Nej. Jag har helt enkelt utnyttjat min rabatt på mitt kära IKEA och köpt mig ett MALM toalettbord. Tror det kommer fungerar perfekt som "laptop-bord" inom en snar framtid.
Just nu är det bara litet och jobbigt. Det gäller att härda ut. Härda ut stormen och den svåra tiden därefter. Tiden med nudlar och euroshopper-mat, tills den tjugofemte. Jag räknar dagarna. Timmarna. Minuterna. Inte sekunderna, det blir för överdrivet.

Min pappa for till Japan i över en halv månad nyligen. Jag pratade med honom länge igår, han hade haft det hur bra som helst. Vilket glädjer mig enormt. Nu efter han kommit hem har vi pratat en del om resan och precis allt jag får höra fascinerar mig enormt. Jag vill åka dit. Nu. Bada i heta källor, dricka saké, dölja de tatueringar jag inte har från barns ögon. Visste ni att det bara är Yakuza, alltså Japansk maffia, som bär tatueringar? Så min väl tatuerade far var tvungen att gå i långärmat var dag. Det är lite läskigt, men till mesta del är det bara coolt. Jag packar min väska nu. Jag drar till Japan. Vänta mig inte tillbaka. Hejdå

Jag kan inte sluta nämna vart min kropp och sinne befinner sig. I skogen. Det finns något lustigt över att svara på ett sms "jag är i skogen, väntar på mat". Det får mig att tro att mottagaren får undra lite över om jag på riktigt är i skogen bland mossa och kottar. Eller om jag helt enkelt bara är hemma hos min mamma. Hur som helst. Mitt i natten, i skogen, så kan man antingen sova. Slummra ack så skönt till tystnaden och inte till stadens buller och stök. Eller så sitter man och stirrar helt meningslöst i en ljus datorskärm. På en datorskärm kanske är korrekt svenska.
Mina ögon svider, rummet är alldeles för mörkt och skärmen för ljus. Mina öron värker, inte för hög musik utan för tighta lurar. Hörurlarna sitter åt för hårt på mitt huvud, om ni förstår. Det gör ont, men musiken är viktig. Hemskt viktig. I nuläget spelar jag Coldplay. Mycket möjligt världens bästa band.

Jag sitter vid min systers dator och har hemskt svårt för att pricka rätt tangent, det irreterar mig. Vill inte ha några hinder när jag öser ur ord från känslobanken. När jag skriver rader som är värda en bättre plats, ord som bör läsas av fler människor. Kanske skulle de göra sig bra på papper. Vad vet jag. Bokstäverna kommer fel mest hela tiden, börjar tro att de flyttar på sig i mörkret bara för att reta mig. De får retas hur mycket de vill, jag ska bemästra dem likt jag bemästrar mitt gammelmodiga tangenbord hemma i lägenheten. 

Nu har jag kommit långt ner i min systers spellistor, alla glada radiohitar har avlägsnat sig. Det är de tunga registren som skräller ut sina toner. Det är sorgsna toner. De är de bästa, enligt mig. Inte för att jag är sådär hemskt deppig. Jag är en grubblare och ikväll så passar det bra att grubbla. Jag grubblar över en kär vän som jag inte pratar så mycket med längre. Det gör mig ledsen. På riktigt ledsen. Inte så att jag gråter, men det känns vemodigt och saknade är stor. Det är de allra dystraste av Coldplay-spår som får mig att vara brutalt ärlig. Tror även att natten, tröttheten och den omtalade tystnaden alla har ett finger med i denna ärlighet.


Det är inlägg som dessa som får mig att sluta blogga. Jag skäms över att skriva så långt, så tråkigt och så dystert. När jag egentligen inte är särskilt dyster. Musiken brer på det hela. Nu är det dags att byta till gladare toner innan jag beger mig till sängs. Godnatt. 

I brist på Spotten (Spotify) så är det syrrans musik som gäller. Jag har letat mig igenom hennes *host* nedladdade musik, en massa annat sådär halvdan musik men många guldklimpar. En av de skinande klimpar jag slog i med min spade var två album Mando Diao. Underbart. Så nu såhär mitt i natten stänger jag ute naturens ljud och spränger hörlurarna med spår som Mean Street och High Heels, två favoriter av alla gruppens fantastiska låtar.

Min mamma och min syster bor i skogen. Rättare sagt i Österfärnebo. Faktiskt i utkanten av det lilla samhället. Runt fem-sex mil från större bebyggelse som t.ex. Sandviken. Det är hemskt sällan jag besöker denna del av min familj, som jag så mycket älskar. Det jag inte älskar är att komma ut hit, det verkligen världens ände. Knappt mottagning, inget dugligt internet och för en ungm an som mig själv utan körkort så är det rena pinan. Samtidigt som jag kan rabbla ofantligt många dåliga ting om platsen, där jag till hälften vuxit upp, så finns det en sak som gör stället oslagbart. Det är tryggt. Både tryckt som i mammas varma närhet och att det verkligen ligger "off" från omvärlden. Som exempel så existerar inte stress här, för min del. Samt att det är tyst, så tyst att jag sover som barnet om nätterna, helt ostört och drömmer de mest osannolika av drömmar. Jag älskar tryggheten, tystnaden och mammas varma närhet.

Gilla konceptet eller inte. Men ta mig satan vad påkostat och välgjort det är. Det är en fröjd för en intresserad att se hur mycket slit och möda som lagts ner för att verkligen få ett fantastiskt bra program. Jag vill säga att programmet verkligen höjer sig ur mängden och med all rätt är svensk tvs flagskepp.
Det är välredigerat. Både bild och ljud är tipp topp. Det hela är bara fruktansvärt påkostat, som nämnt ovan. Påkostat är oftast bra. I detta fall helt utomordentligt bra!

Det är alldeles ljuvligt att sitta ned med en kaffe i handen efter en dags slit. Det gör jag nästan varje dag, ibland hoppar jag kaffet, men just att få sitta ner i lugn och ro. Varva ner. Gärna med en bok i handen. Då känner jag mig som tjuren Ferdinand. Likt han luktar på sina blommor under sin korkek sitter jag och bara försvinner i min bok för en stund. Det är precis vad som behövs efter runt åtta timmar hundra procentigt servande av människor. Eller människor vore att ta i - kunder är vad de är, mänskliga är de sällan. Så jag slår mig ner, nästan alltid, utanför köpcentrumet på en avskild bänk och stänger in mig i min bubbla. Bara min.

Dock är bubblor sköra. De är hemskt ömtåliga och går lätt sönder. Ännu lättare sönder när till exempel en berusad man kommer fram och likt en atombomd spränger bort mitt sköra skydd. Det kom ingen smäll. Inte ens en knall. Men jag hade ändå inte hört det för mannen framför mig spottar och fräser så högt att varenda människa utanför köpcentrumet vrider sina huvuden mot oss. Inte nog med att denna misslyckade man förstör min sköna avkoppling så får jag en avhyvling för att jag "sitter störigt". Jag finner detta lustigt. Lite grann i alla fall. Men självklart blir jag även rasande, jag kokar av ilksa. Ilska som kunde slitigt honom i stycke. Ilska i verbal form som skulle fått mannen framför mig att springa för livet. Men jag är för godhjärtad. På tok för vänlig. Fylld med respekt och framför allt ömkan vad gäller mannen framför mig. Så godhjärtad att jag redan ångrar djupt att jag beskrev honom som misslyckad några rader ovan.

Vart har den varit hela mitt liv? Varför har jag inte upptäckt denna lilla skatt förut. Väcken i min panna blir djupa och ansiktet förvrids i vrede. Vill skylla detta illdåd på mina föräldrar, för de är faktiskt de som byggt upp mina matvanor från barnsben, men har inte hjärta till det.
I min mage jäser nu säkert en halv tub kyld smält ost. Med smak av kräfta, inte helt fel. Det är inte heller något fel på det stora utbudet tuber på favoritbutiken ICA MAXI, jag ska ha dem alla. Allt från mögel till curry-smaksat mjukost. Göra en mackor med varje sort av ost på, varje dag, morgon och kväll. Jag ska byta tandkräm och lotions mot mjukost. Jag ska smörja mid förvridna ansikte i krämig, underbar, vacker, flytande ost.

Minns det väl. I detalj. Det var hemskt varmt och det visade sig även vara trångt och svårt på många sätt att leta sig fram. Så många lovord, det skulle vara så himla bra var det sagt. Jag vill minnas att det till absolut största del var nervöst. Hemskt nervöst. Blandat med en känsla av att det hela bara var tvunget att bli av. Det var ett måste.
Svetten lackade inte bara min panna, utan hela min kropp. Enda ut i fingerspetsarna. Vilket även visade sig när hala fingrar fumlade sig fram på sätt som bara nybörjare gör. Tillräckligt länge för att den store mannen framför mig skulle bita samman sitt ansikte och se allmänt jäktad ut. Fingrarna hittade sig fram till slut. Jag kom in. Jag var inne. Det var en lång väg dit, många hinder som idag röjs undan utan det minsta problem. Men den gången, gick allt så himla försiktigt, Bambi på is hela vägen. Men huvudsaken det var gjort, sen om det var bra var en helt annan sak.

Sidorna i mitt pass var vikta och fuktiga, alla sidor utan den plastade hårda sidan som visade alla mina personliga uppgifter samt ett alldeles för gammalt kort. Den stora mannen framför mig tog upp blicken, som så länge vilat på mitt unga jag i svartvit minatyr, ur passet och vinkade nonchalant in mig. Musiken var hög, men inte lika hög som min iver över att på riktigt vara inne på en krog för första gången. Kunde då inte tänka mig ha sett så många människor på en och samma plats. Så många svettiga ryggar och byster min unga späda kropp snuddade. Ibland störtade in i, av missag förstås. Det var svårt att föra sig avslappnat, det är en av de detaljer jag minns och är glad över att jag numera kommit över. Då fanns även bara två saker att göra, antingen beställa något i baren eller dansa. Båda var så mycket svårare än jag trott. I baren gällde det att hitta den fina balansen mellan att hastigt armbåga sig fram och att vara tålmodig. Trots att det fanns lång tid till att bestämma sig för vad som skulle beställas när jag nått och fått bartenderns uppmärksamhet så kom det inget vettigare än "en stor stark" ur min mun. Öl var det sista jag ville dricka när möjligheterna att få en proffsig drink fanns. Men sån var jag, oerfaren, nervös och liten till växten.

Jag är fortfarande liten till växten, är en av få som kan ta skydd under en el-ledning när regnet faller. Däremot så tror jag mig vara betydligt mer erfaren när det gäller uteliv. Understruket; tror.

Min käre vän Robin är på besök lite hastigt innan han far vidare till sina päron ute i skogen. Han kommer faktiskt flygandes från Linköping där den unge mannen i fråga gör sin värnplikt. Undrar om man säger så; gör sin värnplikt. Ni förstår. Det känns som det var evigheter jag såg honom sist fast det bara var en vecka sedan på ett cirkus. Men förut var han så nära, en gång i tiden var han bara en vägg ifrån mig. Nu är han genom halva landet. Hur som helst så ligger han och snarkar på min soffa och sover förhoppningsvis väldigt gott. För det önskar jag honom om något, för tydligen sover de hemskt lite i den där lumpen.

Jag har ingen jävla rutin i livet längre. Ingen alls, slarvar med disk, städ, bäddning och tvätt. Som igår, då jag smög ner mitt i natten för att "smyg-tvätta" en maskin kalsonger och strumpor fast jag inte ha de tvätttid. Synden straffar sig själv; genom att jag klumpigt låser in tvättstugenyckeln efter mig i själv tvättstugan. Gissa om jag svor. Jag svär än över det hela. Eftersom det finns ett respektabellt system över tvätttitderna så skulle näste granne komma dit klockan 07:00 så satt jag verkligen i skiten. Det är nog ingen höjdare alls att blockera två av två möjliga maskiner på någon annans tid. Så det fanns inget annat val än att knacka på första granne och fråga om nyckel, skamsen men med valpögon. Det hela löste sig såklart galant, men pinsamt så det stänker om det.
Inte heller har jag någon rutin på matlagandet, eller snarare sagt, jag lagar inte alls. Jag äter nästan aldrig frukost och lunch går jag ut och äter. Det är himla gott men dyrt. För dyrt för en fattig man som jag själv. Och då undrar ni kanske hur det blir med middagen. Se bilden nedan och klura ut svaret.

Min gode vän Alex berättade om denna sköna grupp; Fibes, Oh Fibes! Underbar musik! Glad musik! Jag är mer för en riktig depp-musik-människa som står för att all sorlig musik alltid ska ligga högst på spellistorna. Men Fibes, Oh Fibes tillsammans med MIKA får stå för för min glada musiksmak.

Gruppen kom på tal när jag och Alex som vanligt pratade outfits och annat dylikt som har med kläder att göra. Det är nämligen så att medlemmarna i Fibs, Oh Fibes har utomordenligt snygga scenkläder. Wow liksom. Gott för öron, ögon och själ.

Pryl, sak, grej, möbel, inredning. Vet inte riktigt vad det är, mer än att det är ett slags underlägg. Hur som helst är den helt fantastisk och passar så himla bra i mitt vardagsrum. För att inte tala om hur bra den passar alla mina glas och flaskor som far in och ut i rummet. På denna fantastiska pryl står de stadigt och inom räckhåll.

Tack RUSTA ( 99:- ). Fy för MIO och COOP där den kostade cirka trebubbelt. Helt sjukt. Och tummen helt nedåt för IKEA som inte ens har något liknande.

En smutsig lögn är vad det är. Rubriken på inlägget alltså. Det klart den inte är överskattad. Dagens viktigaste mål. Utan den står man ostadigt på benen samt blir trött i kropp och sinne. Själv är jag hemskt dålig på att äta frukost. Alltså riktigt dålig, det är som att jag inte vet hur man gör. Försöker stoppa in smörgåsen i munnen fast den är stängd, etc, etc. Idag åt jag en ordentlig frukost. Hoppas innerligt att det kommer göra skillnad mot gårdagen, då jag av ren slöhet hoppade över det tidiga målet. Igår kände jag mig små-sjuk dagen till ända, men idag kommer regionschefen till jobbet så det gäller att vara på topp.

Ha en bra dageli-dageli-dag!