Typ.
Låtar som denna får mig bara att vilja dra täcket över huvudet och stanna inomhus. Stanna där i en evighet. En evighet som varar tills jag är magrare än möjligt går. Så mager att jag kan hasa mig ut till luften utan att ens röra vid täcket som en gång vilade på min kropp och fängslade mig. Så tunn och lätt att jag, precis innan mina bräckliga lungor fyllts av len luft, slår i golvet och går i spillror. I splittrade tankar och delar förstår jag först då att allt jämmer var förjäves. Typ. Samtidigt som jag vill gå tills fötterna under mig går i strejk och mina en gång vita sockor är lika röda som det spräckliga i mina ögon. Trötta ögon som blir tårade och om möjligt ännu rödare av minsta vindpust. Vill gå så långt att det bara är vinden som finns att möta min blick. Jag skulle låta den med all sin kraft lent skölja ur mitt kranium. Med luft skölja för alltid bort tankar på allt och egentligen ingenting. Typ.
