Jag är John

 

Jag lever. Jag blir tjockare och rosigare för varje dag som går. För varje chips som krossas mellan mina gaddar för att sedan sköljas ned med läsk, läsk och åter läsk så fylls min gom och tunga med fler blåsor. Jag är en sån kille som märker av när jag ätit för mycket av det "goda", eller egentligen bara när det har förtärts för mycket av samma/lika snask. Min kropp har sagt ifrån i flera dagar nu, min mage och mun skriker att det får vara nog med chips, läsk, godis och fet mat. Mitt sinne skriker med hungrig och gäll stämma efter mer sådant. Det varken hjälper eller går att hålla för öronen, mina händer öppnar bara en ny påse "chäps" och jag är inte vig nog att ha fötterna i öronhöjd. Det är en jävla massa skrik häromkring, sist skriker min plånbok - dessvärre har jag noll respekt för den. Är huvudet dumt får kroppen lida... eller nåt.

Inte heller blir jag tjock. Jag träffade min kära mamma för ett par dagar sen, dvs mitt i perioden då jag inte har lagat egen mat sen julafton, hon sa att jag såg tunn ut. Det värmer... inte ett dugg. Jag borde vara allt annat än tunn. Men jag hör väl till de få som inte tar på mig några kilon, snarare tappar trots att jag snart kan ta skydd från regnet under närmaste tvättlina. Jag blir inte tjock och rosig, det var en lögn. Jag blir finnig och får en och annan blåsa i munnen av att bara äta fel och för mycket av det. Men vad fan är det att klaga över.