Jag är John

Jag är säkert sist i Sverige att falla pladask för Lars Winnerbäck. Det känns hiskeligt bra att hysa stor beundran för en man min far avskyr, mina vänner både spillt vin och tårar till såhär i efterhand. Att upptäcka texter och musik som får mig att dansa nyktert. Spela luftfiol och sjunga falskt i kalsonger genom hela lägenheten. Inte bara falskt utan oftast bara få ord som sedan tynar ut i överröstande nynnande av texter jag ännu inte kan. Men snart kan jag dem alla. Om inte för många bussresor till och från jobbet, sena nätter och ensama dagar sjunger jag duett med Lars. Precis som jag gör med Håkan, Bruce och så många fler.

Nu tänker jag somna till...